Predikanten hade bläddrat en stund och stannade slutligen; harskade sig och tog upp att läsa:
»Och jag såg, då det bröt det sjätte inseglet, och se, det vart en stor jordbävning, och solen blev svart som en säck av hår, och månen vart hel och hållen såsom blod. Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden likasom ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas av en stark vind. Och himmelen försvann såsom en bok, som hoprullas, och alla berg och öar flyttades från sina rum. Och konungarne på jorden och stormännen och befälhavarne och de rike och de starke och alla trälar och frie dolde sig i jordkulor och i bergsskrevor och sade till bergen och klipporna: Fallen över oss och skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit, och vem kan bestå?»
Intendenten, som straxt märkt, vilken farlig vändning saken tagit, hade ryckt sin trolovade med halvt våld från det farliga grannskapet, fått henne ner till stranden och ville genom att ställa henne på den rätta synpunkten visa, att det icke var någon måne, som fallit från himmelen, utan endast det italienska landskap, han lovat styra till på hennes födelsedag.
Men nu var det för sent. Flickans inre öga hade redan sett synen i dess första gestalt, och predikantens upphetsande uttolkning etsade in den första synvillan. Han hade lekt med naturandarne, frambesvurit en fiende till att hjälpa sig, som han trodde, och då hade alla gått över till fienden, så att han nu stod ensam.
Under det Maria ännu med blickarne stod fängslad vid predikanten på berget, vände han sig på försök till modren och viskade:
— Hjälp oss ur detta. Följ med ut till skäret och se, att det är leksaker, ett födelsedagsskämt.
— Jag kan icke döma i dessa ting, svarade kammarrådinnan, och vill icke döma. Men jag tror … att ni skola gifta er snart.
Det var ett råd, ett nyktert, prosaiskt, men från denna gamla kvinna, som själv var mor, ljöd det så klokt, helst det tilltalade hans eget skarpa förstånd, ehuru han fann förklaringen något förenklad. Men efter den vink han fått gick han rätt fram till flickan, lade sin arm om hennes liv, såg henne in i ögonen med ett leende, som hon måste förstå, och kysste henne så mitt på munnen.
I samma ögonblick tycktes flickan befriad från trollmannen uppe på berget, och utan motstånd hängande sig vid sin väns arm följde hon honom nästan dansande till modrens stuga.
— Tack, viskade hon med sina blickar i hans — tack för att du — hur ska jag säga?