— Befriade dig från bergstrollet, ifyllde Borg.
— Ja, ifrån trollen!
Och hon vände sig om för att se på den överståndna faran.
— Inte se sig tillbaka! varnade fästmannen och drog Maria in genom stugudörren, under det att ett lösryckt ordförråd från bergspredikanten fördes ner till honom av vinden.
NIONDE KAPITLET.
När intendenten vaknade en morgon åtta dagar senare, efter en väl genomsoven natt, blev hans första klara tanke den, att han måste ut från skäret, ut vart som helst för att få vara ensam, samla sig, återfinna sig själv. Predikantens ankomst hade nämligen haft åsyftad verkan i ena riktningen: att »skrämma packet», så att stojet och råheterna upphörde, men å andra sidan hade intendenten icke kunnat njuta av den nyförvärvade friden, ty det exalterade tillstånd, i vilket hans fästmö befann sig, nödgade honom aldrig lämna henne ur sikte. Han hade således sällskapat med henne, formligen vallat henne från morgon till kväll och under ändlösa samtal i religionsfrågor sökt hålla henne fri från predikantens förföriska tal. Allt detta, som han genomkämpat i sin ungdom, fick han nu ta om, och alldenstund nya motbevis blivit uppfunna sedan den tiden, måste han redigera om hela sin apologi. Han improviserade psykologiska förklaringar på Gud, tron, undret, evigheten, bönen och inbillade sig, att flickan förstod detta. Men när han efter tre dagar märkte, att hon stod på samma punkt och att denna känsloaffär låg utom resonemanget, kastade han alltsammans och sökte genom att väcka det erotiska med en ny känslosfär driva ut den andra. Men här måste han snart ge tappt, ty att tala om det som skulle levas uppdrev endast flickans känsloliv än ytterligare, och han märkte snart, att det fanns hemliga bryggor mellan den religiösa extasen och den sensuella. Från kärleken till Kristus sprang hon så lätt över till kärleken till mannen på den breda vindbryggan kärleken till nästan; från återhållsamheten trippade man över spången försakelsen till grannen späkningen; ett litet gnabb frambragte den oangenäma känslan skuld, vilken måste upplösas i lustförnimmelsen försoning.
I sin nöd måste han först riva upp bryggorna, ställa henne ansikte mot ansikte med den råa lustan, väcka hennes åtrå efter det timliga, som han skildrade i glödande färger. Men när han så lyckats och drog sig undan i sista ögonblicket, uppstod en missräkningens köld hos henne, och när han då sökte adla upp hennes känslor, leda dem ut i tanken på avkomman och familjen, då ryggade hon och förklarade bestämt, att hon inga barn ville ha. Hon kunde tillochmed begagna ett talesätt med hög kurs inom en viss grupp kvinnor: att hon icke ville bli hans saknade livmoder eller bära hans arvtagare, som hon med livsfara skulle föda till världen åt honom.
Då kände han, att naturen ställt något emellan dem, som han ännu icke kände: inbillade sig till tröst, att detta bara var fjärilns fruktan att lägga äggen och dö, blommans misstanke, att fägringen skulle gå sin kos med frösättningen.
Men han hade slitit ut sig på dessa åtta dagar, hans fina tankehjul hade börjat halta i lagren, och fjädern i verket hade blivit slapp.
Dagen efter en sådan överansträngning, då han ville arbeta ett par timmar, var hans huvud upptaget med skräp. Små ord upprepade sig nästan hörbart för hans öra; åtbörder och miner, dem hon använt under samtalet, hägrade upp; förslag, huru han borde ha svarat då och då och då uppkastades, och en lyckad replik han haft skänkte honom i minnet ett ögonblicks förnöjelse. Med ett ord, hans huvud var fullsatt med bagateller, och han märkte nu, att han sökt reda ut ett kaos, att han konverserat en skolpojke i stället för att ha bytt tankar med en mogen kvinna, att han givit ifrån sig massor av kraft utan att ha fått något igen, att han lagt en torr svamp mitt i sin själ och att svampen svällt ut, under det han var bliven torr.