— Nå, det är sålunda en helt enkel banalitet. Det är med ett ord — hur kallas det, Gustav?
— Det är gammalt! svarades från klockfodralet, där man tycktes ha väntat på replik.
— Nå, det är gammalt! Men hade författaren kommit med något antagligt projekt för ett kommande livs utseende, då hade det varit nytt!
— Är allt nytt så utmärkt? frågade Rehnhjelm, mycket modfälld över de nya saker, han fått höra.
— Det nya har åtminstone en förtjänst — och det är just att det är nytt! Försök att tänka era tankar själv, och ni skall alltid finna er ny. Vill ni tro att jag visste vad ni skulle tala med mig om innan ni trädde inom dörren, och att jag vet vad ni härnäst skall fråga mig, då vi komma i närheten av Shakespeare.
— Ni är en underlig människa; jag måste erkänna att ni har rätt i vad ni säger, oaktat jag ej gillar det.
— Nå, vad tycker ni om Antonii liktal vid Cæsars bår? Är det inte märkvärdigt?
— Det var just vad jag ämnade fråga er! Det är alldeles som om ni skulle kunna läsa mina tankar!
— Nå, det sade jag ju er nyss. Och är det så konstigt, då alla människor tänka, eller rättare säga detsamma. Nå, vad finner ni för djupt i det?
— Det kan jag inte säga med ord ...