— Nå, men tycker ni inte att det är en ganska vanlig form för ett ironiskt yttrande? Man säger tvärt emot vad man menar, och vässer man på uddarna, så skall ingen underlåta att sticka sig på dem. Nå, men har ni läst något skönare än Julias och Romeos dialog efter bröllopsnatten?
— Ack, det där stället där han säger att han tror det var näktergalen, då det var lärkan.
— Vilket annat ställe skulle jag mena, då hela världen menar det. Nå, det är ju en enstaka, mycket begagnad poetisk bild som effekten vilar på, och tror ni, att Shakespeare’s storhet vilar på poetiska bilder?
— Varför skall ni smula sönder allting för mig, varför skall ni taga bort alla mina stöd?
— Jag kastar bort era käppar för att ni skall lära er gå — själv! För övrigt, ber jag er gå in på vad jag säger?
— Ni ber icke, ni tvingar en att göra det!
— Då bör ni undvika mitt sällskap. — Era föräldrar sörja över detta ert steg?
— Ja, naturligtvis! Hur kan ni veta det?
— Det göra alla föräldrar! Varför skall ni överskatta min omdömesförmåga. Låt bli att överskatta, i allmänhet.
— Tror ni att man blir lyckligare med det?