— Lyckligare? Hm! Känner ni någon som är lycklig? Svara nu med egna meningar, inte med andras ord!
— Nej!
— Nå, när ni inte tror att någon är lycklig, hur kan ni då sätta i fråga att man skall bli lyckligare? — Jaså, ni har föräldrar! Det är allt dumt att ha det!
— Hur så? Hur menar ni?
— Tycker ni inte det är onaturligt att en gammal generation skall uppfostra en ny och uppföda den med sina föråldrade dumheter. Nå, era föräldrar fordra tacksamhet av er? Inte sant?
— Nå, men man skall väl vara tacksam mot sina föräldrar?
— Tacksam för att de med lagen på sin sida introducerat en i detta elände, fött en med dålig mat, slagit en, förtryckt en, förödmjukat en, motsatt sig ens önskningar. Vill ni tro att det fattas en revolution till? Nej, två! Varför dricker ni inte absint? Ni är rädd för den? Å! Se, den bär ju Génèvekorset! Den läker de sårade på slagfältet, vänner och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet, förkväver alla ädla känslor, som narra människan att begå dårskaper, och slutar med att släcka förnuftets ljus. Vet ni vad förnuftets ljus är? Det är för det första en fras, för det andra ett irrbloss, en lyktgubbe, ni vet sådana där sken som irra över platser där fisk legat och ruttnat och alstrat fosforväten; förnuftets ljus är fosforväte, alstrad av den grå hjärnsubstansen. Det är ju märkvärdigt att allt gott här på jorden går under och glöms. Jag har under mina tioåriga ströverier och skenbara overksamhet läst igenom alla stiftsbibliotek de ha i småstäderna; allt uselt och betydelselöst som finns i böckerna är citerat och omtryckt, men det goda ligger kvar. — Jag ville säga — påminn mig att jag håller mig till ämnet —
Klockan började nu föra sitt oväsen och dundrade sju slag. — Dörren slogs upp, och in vräkte sig en person med ett stort buller. Det var en femtioåring med ett fett, tungt huvud, vilket vilade som en mörsare mellan ett par feta axlar, liksom på en lavett med en beständig elevation av 45°, och såg ut att vilja kasta bomber på stjärnorna. Ansiktet såg ut som om ägaren vore mäktig alla uppfunna brott och ouppfunna laster, men av feghet hindrats att begå några av dem. Han kastade genast en granat på den dystre och stormade åt kyparen efter en romtoddy, på ett grammatikaliskt, ohyfsat språk, med en stämma som en korporal.
— Där är ert ödes handhavare, viskade den dystre åt Rehnhjelm. Det är stortragöden, sceniske direktören och intendenten, min dödsfiende.
Rehnhjelm ryste, då han betraktade den förfärliga gestalten, som utbytt en blick av djupaste hat med Falander, och nu satt och besköt passagen med spottsalvor.