— Ja visst! Men såg du, att det inte var något namn på plåten?
— Va det inte?
— Nej, det kunde man väl se; den var alldeles blank!
— Vad betyder det då?
— Vet du inte det? Det var en hor-unge!
Piskan smällde lyckligtvis och vagnen rullade framåt. Falk kastade en blick uppåt fönstret; där stod frun, som redan tagit ner ett par lakan och blåste ut stearinljusen, och bredvid henne rävungarna med var sitt vinglas i handen.
Vagnen skallrade fram, gata upp och gata ner; ingen gjorde försök att tala. Struve såg plågad ut där han satt med kistan i knä; och det var ännu så ljust att han skulle velat göra sig osynlig.
Det var en lång väg till Nya Kyrkogården, men den tog också slut och man var framme. Utanför grindarna stod ett långt tåg av vagnar. Man köpte kransar, och dödgrävaren tog emot kistan. Efter en god stunds promenad, stannade den lilla processionen på ett nyupptaget sandfält, längst bort på norra sidan av kyrkogården. Dödgrävaren lagade listerna i ordning; doktorn kommenderade håll an där! fira! lägg av! och nu hissades den lilla namnlösa tre alnar under jorden; det blev en paus; alla stodo tysta med sänkta huvuden och sågo ner i graven, som om de väntade något; tung och grå låg himlen över det stora, ödsliga sandfältet, där de vita stickorna stodo som små barns vålnader, vilka gått vilse här ute; skogsbrynet tecknade sig svart som en skuggspelsfond, ej en vindfläkt rörde sig. Då hördes en röst, först darrande, men snart klar och bestämd, som buren av en övertygelse; Levi hade stigit upp på bårtäcket och talade med blottat huvud:
»Av den Högste tryggt beskyddad, vilande i skuggan av hans allmakt. Till den Eviga jag säger: du min tillflykt är den trygga. Du min borg, den evigt säkra, Gud på vilken jag förlitar. — Kaddisch. — Herre Allsmäktige Gud, giv att ditt heliga namn må varda tillbett och helgat i hela den värld, vilken du en gång skall förnya, du, som åter upplivar de döda och kallar dem till ett nytt liv. Du, som låter evig frid härska i din himmel, må du ock skänka oss hela Israel din frid, amen!
Sov i ro du lilla, som intet namn fick; Han, som känner de sina, skall nog kalla dig vid namn; sov gott i höstnatten, inga onda andar skola störa dig, fast du ej fick det helgade vattnet; gläd dig att du slapp brottas med livets strider, dess fröjder kunde du väl vara utan. Lycklig du, som fick gå bort innan du hann göra bekantskap med världen; ren och utan fläck lämnade din själ sin späda hydda, därför skola vi inte kasta jord efter dig, ty jord är förgängelse, men vi skola hölja dig med blommor, ty som blomman stigit upp ur jorden, så skall din själ också ur den mörka graven höja sig till ljuset, ty av ande är du kommen, till ande skall du åter varda!»