Han lät kransen falla och betäckte sitt huvud.
Struve gick fram, fattade hans hand och tryckte den med värme, varvid tårarna kommo honom i ögonen så att han måste låna Levis näsduk. Doktorn, som kastat ner sin krans, började redan gå, och de andra följde sakta efter. Men Falk stod tankfull kvar lutad över graven och stirrade ner i djupet; han såg först endast ett fyrkantigt mörker, men småningom framdök en ljus fläck, som växte och antog bestämd form, den blev rund och gav ett vitt sken, som en spegel — det var den lillas oskrivna livstavla, som lyste genom mörkret och endast återgav himmelens obrutna ljus. Han fällde sin krans; ett svagt dovt ljud, och ljuset slocknade. Då vände han sig om för att följa de andra.
Vid vagnen uppstod några funderingar vart man skulle styra färden; Borg gjorde processen kort och kommenderade »till Norrbacka»!
Om några minuter befann sig sällskapet i stora salen en trappa upp, där de mottogos av en flicka, vilken Borg hälsade med en kyss och en omfamning, varpå han kastade sin hatt under en soffa, befallde Levi draga av sig ytterrocken och rekvirerade en kanna punsch, tjugufem cigarrer, ett halvstop konjak och en topp socker. Därpå tog han av sig i skjortärmarna och disponerade ensam över salens enda soffa.
Struves ansikte började stråla när han såg tillredelserna till ett dryckeslag, och han älskade musik. Levi satte sig till pianot och hasplade upp en vals, varvid Struve tog Falk om livet och började en promenad under lättfattligt samtal om livet i allmänhet, om sorg och glädje, om människans obeständiga natur m. m., varav framsprang som resultat, att det vore syndigt att sörja vad Gudarna — han begagnade ordet Gudarna, efter som han redan sagt syndigt, på det Falk icke skulle tro att han var läsare — givit och tagit. Detta resonemang tycktes utgöra introduktionen till den vals, han strax därpå dansade med flickan, som kom in med bålen. Borg fyllde glasen, lockade på Levi, nickade åt ett glas och sade:
— Nu ska vi dricka brorskål, så kan vi vara ovettiga på varann sedan!
Levi uttryckte sin stora glädje över den äran.
— Skål, Isaac, sade Borg.
— Jag heter inte Isaac ...
— Tror du jag bryr mig om vad du heter. Jag kallar dig vid namn Isaac och du är min!