— Sellén! Hå, är du här! God afton, Beda! sade Falk med en konstlad hjärtlighet, vilken var honom mycket främmande, i det han tog den unga flickans hand.
— Nej, se bror Falk! sade Sellén. Hittar bror hit också! Jag kunde väl tro att det var något, efter som vi ses så sällan i Röda Rummet.
Falk och Beda växlade en blick. Den unga flickan hade ett distingerat utseende för sin plats; ett fint, intelligent ansikte, som bar en sorg; en smärt gestalt med ett självsvåldigt men kyskt linjespel; ögonen voro något vinklade uppåt, som om de spejade efter en olycka från himmelen, men kunde för övrigt leka alla lekar ett ögonblickslynne kunde uppfinna.
— Så allvarsam du är! sade hon till Falk och såg ned på sömmen.
— Jag har varit på ett allvarsamt möte, sade Falk och rodnade som en flicka. Vad läste ni för slag?
— Jag läste Tillägnan till Faust, sade Sellén och räckte ut sin hand för att leka med Bedas söm.
En mörk sky drog över Falks ansikte. Samtalet blev tvunget och odrägligt. Olle satt försjunken i betraktelser, som tycktes röra sig om självmord.
Falk begärde en tidning och erhöll »Den Obesticklige». Med ens slog det honom för huvudet att han glömt se efter vad den skrivit om hans dikter. Han fläkte upp bladet och kastade ögonen på tredje sidan; där fann han vad han sökte. Det var inga artigheter, men icke heller några grovheter, ty artikeln var dikterad av verkligt och djupt intresse. Recensenten fann icke Falks poesi sämre eller bättre än de andra samtidas, men fullt lika egoistisk och betydelselös; den handlade endast om författarens enskilda affärer; olovliga förbindelser, uppdiktade eller verkliga, koketterade med små synder men sörjde icke över de stora; det var icke ett grand bättre än den engelska toalettpoesien, och författaren kunde gärna ha satt sitt stålstick framför titeln, så hade texten varit illustrerad m. m. Dessa enkla sanningar gjorde ett djupt intryck på Falk, som endast läst Gråkappans puff, skriven av Struve, och Rödluvans av personlig välvilja dikterade recension. Han tog ett kort avsked och steg upp för att gå.
— Skall du gå redan? frågade Beda.
— Ja! Träffas vi i morgon?