Och så målades det igen, tyst och stilla, tills klockan blev fyra, och tills hon blev fem. Då och då kastade man oroliga blickar utåt vägen. Sellén avbröt först den ängsliga tystnaden.
— Olle dröjer! Det har bestämt hänt honom något! sade han.
— Ja, det hänger inte rätt ihop, men varför ska du också jämt skicka den där stackaren! Du kan just gå dina ärenden själv.
— Å, han har inte annat att göra, och han går så gärna!
— Det vet du inte, och för övrigt skall jag säga dig, att man inte vet var Olle slutar. Han har stora funderingar och kan vilken dag som helst vara på benen igen, och då kan det vara gott att få räknas bland hans vänner!
— Nej, vad säger du! Vad är det för storverk han skall göra? Jag tror nog, att Olle kommer att bli en stor man, fast det icke blir som bildhuggare! Men det var mig en baddare att dröja! Tror du han kunnat gå och köpa upp pengarna?
— Ja, ja! Han har inte fått ett Guslån på länge, och frestelsen kanske blev honom för stark, svarade Lundell och tog in två hål i svångremmen, under det han funderade på huru han skulle ha gjort i Olles ställe.
— Nå, man är inte mer än människa, och människan är sig själv närmast, ifyllde Sellén, som hade alldeles klart för sig huru han skulle ha gjort! Det här törs jag emellertid inte vänta på; jag måste ha färg, om jag skall så stjäla den! Jag går ut och söker Falk.
— Ska du nu suga den stackarn igen! Du tog ju av honom i går till ramen! Det var inte småpengar, det!
— Å, kära du! Jag har nu en gång tvungits att bita huvet av skammen, så det kan inte hjälpas. Vad får man inte underkasta sig! För övrigt är Falk en storsinnad man, som kan förstå hur det kan vara ställt. Nu går jag emellertid! Kommer Olle hem, så säg att han var ett nöt! Adjö med dig! Titta ner i Röda Rummet, så ska vi se till om vår Herre är så nådig och ger oss någon mat innan solen går ned! — Stäng dörrn, när du går, och lägg nyckeln under tröskeln! Adjö!