Det finns folk som ljuger på sig själva och av flera grunder. Som vi alla gjort det någon gång, begagnar jag ordet vi i det följande.
Vi känna oss förintade i ett stortalande sällskap och vi kasta oss opp med att göra oss till hjälte i något tvetydigt äventyr, i nödfall ett brott.
Vi behöva trösta en vanlottad och vi dikta på oss hans lyte för att lätta bördan. Men där ligger faran nära att den tröstade är en spjuver som också har ljugit på sig själv, och då kan en härva av lögner trassla till sig.
Filip är av naturen icke mörkrädd och icke Andreas heller, men under det Andreas berättar en spökhistoria i ett sällskap av damer, får Filip det intryck av damernas leenden att Andreas är mörkrädd. För att hjälpa honom, slänger Filip ut en livboj.
— Jag, må du tro skulle inte våga gå ensam uppför vindstrappan om jag också hade lykta med mig.
Andreas spetsar öronen och har gott minne för andras svagheter, på vilka han kliver upp.
Ett par timmar senare när gästerna äro utpratade och tomma som utspritade ärtskidor, griper Filip i stora påsen och tar fram en hjältedat om sig själv och en lös häst som han råkade i en mörk skog. Historien gör succes, så att Andreas känner sig under, och vill kravla sig upp på den andras rygg; stryker en smocka på Filips hjältedat, sablar ner honom med hans egen huggare:
— Det tror jag inte; du som är så mörkrädd att du inte törs gå i vindstrappan med lykta!
Filip som icke var mörkrädd, blir det nu för livstiden i Andreas’ och sällskapets ögon. Detta därför att han ljög på sig själv.
Det finns ännu mera invecklade fall av lögn. Så har det hänt att en lögn genom oförutsedda omständigheter blivit sanning. Lille Saul har ljugit att hans dumma pjäs skall spelas på teatern; denna lögn har han lånat pängar på, och går nu med ont samvete. Så blir pjäsen spelad; sagan blev sanning, och lille Saul har så gott som icke ljugit. Den gången hade han tur!