Så mycket lögner på god tro som läses i skolorna och vid universiteten; så många föråldrade teorier och hypoteser som i nästa tidevarv skola anföras som vantro, vidskepelser och villfarelser. Den som anar den kommande sanningen och vaknar upp seende sig omgiven av lögner, andandes lögn, den gripes av förtvivlan och raseri, och vill kvävas. Lögn i lära och leverne, lögn i umgänge, i vänskap och kärlek, i lagstiftning, förvaltning, styrelse, politik och religion.
Sanningen är en jökel som skrider omärkligt fram, blir is från snö, smälter till vatten och blir is igen, men förnyas oupphörligt uppifrån av ren snö, klar som sanningen; när den åkte framåt och nedåt ett stycke blir den smutsig som lögn och rinner bort.
*
— Ja, Kilo, upptog nu Max, vi leva i villornas värld, och i sofisternas tidevarv, där Sokrates, tänkaren, alltid skall tömma giftbägaren. Men ni teosofer ha en annan förklaring på lögnens konstanta bestånd.
— Du menar när Brama lät förföra sig av Maja till fortplantningen. Det var himlens syndafall, för vilket vi få bota. Men det gudomliga urämnets beröring med jordämnet alstrade endast en fantomvärld av halvhet och overklighet. Därför har Plato rätt när han anser våra idéer om tingen vara det sanna, verkliga, och tingen själva endast schematiska skuggbilder, subjektiva uppfattningar av urbilderna. Schopenhauer har bäst sagt det: att materien saknar verklighet. Därför äro våra dagars materialister så långt från sanningen, att de äro på andra sidan. Ni ser ju dessa förtvivlade utan styre driva omkring; de gå i mörkret och stöta sig, de nosa i jorden som tryffelsvin, de vända ryggen åt urbilderna och se bara avbilderna. Därför dyrka de Maja, jordanden, kvinnan, och när de icke vilja tjäna gud i kärlek skola de slava hos Omfale i hat.
— Rätt har du, men dessa materialister ha dödat själva materien, på samma gång de dödat sig själva. Man kan nämligen icke tvista med dem om själens odödlighet som de förneka. Det är ju möjligt, att deras själar skola dö eller förintas, efter som de känna det så. De kanske ha begått andligt självmord. — Om ni tillåter, och vinterdagen är lång, skall jag läsa min sista dialog om materien som levande väsen.
Han läste följande.
*
Man har gjort en kort resa, och kommer hem för att återfinna sitt efterlängtade rum. När man träder därin är det främmande. Ingenting är rubbat, ingen rengöring, ingen skurning har skett, men rummet är förändrat. Något kallt, tomt slår en till mötes; det motsvarar icke den bild man gjort sig under frånvaron, och man känner sin egen person främmande för omgivningen, men denna förnimmelse växlar så hastigt med den förra att man icke vet vari förändringen består, om det är i rummet eller i ens person.
Men om man icke gjort en resa, utan tillbringat natten på en fest, och kommer hem på morgonen vid dagsljus, då får man ett annat intryck. Även om man varit i gott sällskap, haft oskyldig glädje eller lärt nytt, är återseendet av rummet rent av hemskt. Den orörda sängen med sina vita svepdukar står där som en anklagelse; det känns som om ett brott hade blivit begånget, kanske ett brott mot naturens lagar; den heliga sömnen, som förnyar och pånyttföder, är kränkt i sin hälgd; det är mer än en försummad plikt som tynger; det känns som en oersättlig förlust; men man skäms tillika, skäms så att man vill förintas eller förinta sig själv. Kanske man försummat något man icke vet, ett möte i drömmen där man kunnat lära visdom, ja det känns som om man låtit någon vänta på sig förgäves, och det är kanske denne okändes smärta man nu erfar.