Man möter sin utsövda tjänare och ser dess klara blickar, lugna samlade väsen efter en utsövd natt, och man skäms ännu mer; man förödmjukar sig och avundas den ringa arbeterskan som i detta ögonblick är en överlägsen. Och ser man sig nu i spegeln, ser det blodsprängda ögat vars pupill fladdrar som fosfor i luftdrag, så känner man icke igen sitt ansikte. Där sitter kvar reflexer av de personer man samtalat vid under natten, ja man kan vara totalt om-maskerad då man umgåtts med en stark personlighet, efter vars ansikte man inställt sitt eget under de många timmarne.
Ett okänt brott är begånget och man erfar ångesten att bli upptäckt; man väntar sig en dag full av olyckor, och lägger man märke, skall man se att den dagen medför tråkigheter. Det står något förargligt i morgontidningen, man mottager ett dåligt brev, kanske underrättelsen om en olycka. Känslan av skuld är så stark att man tål allt under dagens lopp; man dricker dåligt kaffe utan att våga klaga, man mottager förödmjukelser utan invändning, och man gör sitt arbete med en förtvivlans iver för att liksom gottgöra.
Jag vet en ung man som kom hem i soluppgången, och när han möttes av sin kanariefågels glada morgonsång, så tog han fram sin revolver och sköt fågeln. Långt efteråt, då han sökte reda sina intryck, förklarade han att han först tänkt skjuta sig själv, dock utan att ha begått någon dålig handling under natten; längre fram i tiden ville han minnas att fågeln liksom föreställde hans onda samvete vilket han ville döda. Men när han vaknade på förmiddagen, grät han vid åsynen av den döda fågeln, dock utan att ångra gärningen. »Någonting måste dö!» Mera kunde han icke säga.
[Detta erinrar om rabbinernas tolkning av gamla testamentets offer, särskilt den om syndaoffret (chattat) med blods utgjutande.]
Man kan även vara så länge borta från sitt rum, och i så fula ärenden, att man med fasa flyr det och icke kan återvända. Man mötes av något okänt, som tagit rummet i besittning och som tränger en ut; det sitter någon i ens soffa, som man icke ser, och denna någon är en hamn av ens jag, men hotande; en utbrytning av ens bättre jag, som med förakt och förebråelser jagar ut den förnedrade tvillingbrodern. Dock, man kan även möta främmande väsen, dåliga alster av ens person som i det övergivna tomma rummet tagit livsliknande form, och dessa äro icke goda att möta, ty de äro öknarnes, de brända tomternas, ruinernas, tystnadens och tomrummets barn.
Den som hyr en våning och skall möblera den, han går omkring och diktar med skapande fantasi. Han projicierar sitt inre i former och färger. Och när han fått det i ordning, kan han se hur han ser ut inuti, och även andra med öppna ögon kunna se det. Om han nu hemför en maka, och där födes ett barn, då blir detta ett heligt rum och det kallas hemmet. De tre, maken, makan och barnet äga det; icke tillsammans, och icke så att en var äger en tredjedel, utan en var är ägare till det hela, utan att kunna avyttra det; och det finns intet räknesätt som kan klargöra detta förhållande; det går icke med bolagsräkning, ty här existerar intet bolag. Det är familjens outgrundliga hemlighet, det är treenighetens problem. När det därför brister, då blir det oreda i universum och hela naturen ropar »ve»!
Hemmet är en sådan känslig ting att varje flyttning av en möbel medför en rubbning, en magnetisk störing i samlivet. Möblerna själva få lynnen, och fordra den vårdande handen. Så länge kärlek och ordning härska, så skina de som leenden. Matbordets skiva, blank som en sköld, är husets ära; men när första ringen syns efter det otorkade glaset, då skall man ta sig i akt, ty snart följer flera; och en vacker dag har man en krogdisk att samlas vid till firandet av det dagliga brödet, mödornas lön och vilans bästa stunder.
Kommer hat och kiv i huset in, då ryker salslampan, då brinner brasan ojämn, så att man icke får skjuta spjället, då mörknar mässingen, då blir pianot ostämt och salsklockan slår på olaga tider. Uret är känsligt som ett levande väsen; det mäter ut tiden och knäpper sina sextio slag i minuten som människohjärtat; det ställer in sig efter ditt hjärta och sinne, och det råder över husets ordning. Det har satt sig i rapport med de kosmiska krafterna, och dess hjul ha lika många kuggar som stjärnorna behöva timmar att välva sig kring jorden, som solen behöver minuter för att rycka fram en grad. Uret står i förbindelse med världsalltet och evigheten, med människohjärtat och timligheten.
Kommer hat i huset, då kan uret slå sju för tu, då kan det stanna mitt i veckan, och det bådar ont; det kan mucka och skråla mitt emellan slagen, då det eljes blott ger en suck fem minuter före; och det kan slå tretton slag, som betyder en varning. Salsuret hänger över pianot och älskar takt, rytm och harmoni; när det får höra vacker musik, så aktar det sig att störa; då slår det slaget så diskret som om det lade band på sig; men när det får höra ful omusikalisk musik, då kan det slå mitt i ett pianissimo och på ett sådant utmanande sätt som om det ägde förstånd. Får det höra Beethoven, då kan det hända att dess slaghammare börjar spela med på en viss ton i basen, det kan icke hålla sig, utan vill vara med i jublet och sorgen.
Pianot är urets vän och frände, men pianot är ändå mera känslofullt och kinkigt. Pianot är kinkigt på människor, både på den spelande och på åhöraren. Det tål inte hårda händer, och det gör sig dövt och stumt under den elakes fingrar. Det blir förstämt i vissa åhörares närvaro som det icke tål, ty det känner var antipatier och sympatier finnas. Under den mjuka och rena handen kan det sjunga och gråta, och vid gott lynne härmar det alla instrumenter. En svag hand med en stark själ kan få det att dundra som åskan, och det är icke den grova handen som tar fram de starkaste ljuden.