Det finns pianostämmare som förstämma pianot. Strängarne äro på vanligt sätt uppskruvade i normalton, ingen förändring är vidtagen, men instrumentet klingar icke; det lider av beklämning; en främmande hand har gripit in och rört om i alla dessa stämningar som magasinerats under ägarens eller ägarinnans händer, i sorg och glädje, i goda och onda dagar. Pianot har förlorat något; man kan icke förklara’t, men det är så. Efter en tid är det inspelat igen, dess ackumulator är laddad med fysisk kraft, det hårda träet, som en gång var levande växt, har samlat dina känslor och ger dem nu tillbaka förstärkta. Det är nog samma förhållande med gamla fioler; icke träets ålder eller instrumentets konstruktion gör fiolen; det skall ha vilat mot en mänsklig bröstkorg, mot ett struphuvud i århundraden, burits på en arm, smekts av en hand. Den skall ha varit med och uppfostrat fiolister, från barndomens första skalor med tårar till artistens triumfer med applåd för öppen ridå; den skall ha suttit i kapell och givit mästerverk. Samma fiol under andra öden, på bondens loge eller på marknadstorget skall icke bli något utmärkt instrument. Därför kan man icke göra en cremonesare, men man kan älska upp den, uppfostra den, ge den en historia, traditioner. Då blir den en personlighet, får något av levande väsen, blir förmänskligad, förandligad, så att hästtaglet och fårtarmen förlora sitt animala, och växtfibern sitt vegetativa; sargen blir till ett människobröst, en lunga, en strupe, och när den sjunger, skola röster höras från seklernas djup. Kanske det är hemligheten med stora konstverk från äldre tider? I sig självt kanske målningen icke var så mycket värd, men när generationer stått i beundran framför denna tavla, så hava de befruktat, kanske ruvat detta embryo; tiden och människorna hava givit patinan.

När man under sommarvistelsen på landet har utackorderat sina krukväxter hos en trädgårdsmästare, så väntade man ju att återfinna dem frodigare, då de haft tre månader att växa på under en fackmans vårdande hand. Men så är icke förhållandet. De ha tacklat av, se bortkomna ut, fastän de haft bättre vård. Kanske de lidit av saknaden efter husbonden eller matmodren; kanske de tvinat av hemlängtan, till den vanda bostaden, den vårdande handen, de talandes röster, hemmets musiknöjen, barnens pjoller. Varför icke, då de äro levande väsen, som födas, älska, växa, föröka sig och dö? De äro ju skapade som djurkroppen, hava lika vävnader. Deras bastfibrer äro komplett lika »glatta» muskelfibrer; deras streckade kärl likna arterer och deras punkterade likna vener; silrören äro analoga med de högst utvecklade nerverna; de föra lymfkärl understundom, och på roten ha de tarmludd; snittet av ett valnötskal är komplett likt snittet av ett benstycke. Fruktämnet är ju en livmoder med äggstockar och frömjölet är sperma. Vari består då olikheten? Däri att växterna reagera långsammare än djuren, och därför äro svårare att observera. En avskuren röd ros, bleknar icke av harm, och en vit ros rodnar icke av vrede; men om där är hat i huset så tvina de innan sol går ned. Rosen ler och skiner hos förlovade och nygifta, så länge kärlek råder, kan till och med tåla tobaksrök och dåligt vatten, bara kärleken råder; men kommer hat, då svartnar den röda och då gulnar den vita. Under en ond människas hand trivs inga rosor och inga andra blommor heller. Det finns människor som icke tåla blommor utan pina dem, ge dem för lite vatten så att de halvdö, och rädda dem sedan i sista stunden. Sådana människor äro vanligen djurvänner som stjäla de bästa bitarne från barnen och kasta dem för hundarne.

Tulpaner äro ett lustigt folk som älska ljus, glädje och musik. Om man spelar för dem, så gapskratta de, sträcka sig ut över vasens kant som om de ville vara med; i ett glatt lag kunna de vaka en hel natt med vidöppna munnar som om de ville dricka vinångor, men när lamporna släckas så sluta de sig, draga sig tillsammans likt en fågelkull och sova ut framåt förmiddagen. Ha de fått för mycket vin och tobak så äro de illamående dagen efter, men de repa sig bara de fått sova ut. De äro vänner med påsk- och pingstliljor så att de trivas i samma glas. Rosen däremot tål ingen blomma i sin närhet; hon älskar endast människan, och en avskuren ros kan hålla sig en halv dag, vid en älskande kvinnas barm, där hon till och med fortfar att växa och slå ut.

Det finns en tämligen ny och allmänt bekant husväxt som heter Aspidistra. Det är en japansk lilja, dyster och ful, med osynliga blommor som ligga nere i jordbrynet. Eljes komma blommor fram på bladstängelns översta del för att nå upp till ljuset. Men Aspidistras blommor skjuta från roten, och ha därför något underjordiskt i sin natur; de se ut som klippta ur kött. Växten är osympatisk, emedan han hatar ljuset, men han äger en förtjänst; han är tålig; tål mörker, damm, rök och matos. Mat synes han älska och därför finns han i alla källarlokaler och på matvaruhandlarens disk. En Aspidistra stod i fem år på ett skåp i ett halvmörkt rum.

— Blommar aldrig den där växten? frågade en gång ägaren sin tjänare som skötte den.

— Jo, den har blommat fem gånger på dessa fem år.

Detta smygande, hemlighetsfulla i Aspidistran kommer den att likna en kryptogam; men bladen kunna även göra rörelser som reptilen; skruvande sig i luften, skevande, buktande sig, ärggröna, ibland rostande, ibland vitstrimmiga. Den är inte något gott väsen, men den har som sagt en förtjänst; den tål allt för att få nöjet att leva.

*

Två Fenixpalmer kommo in i ett hus när stormen gick; de skulle bara fylla två avgåendes platser. De sågo något knutna ut, men voro eljes kraftiga, något vresiga kanske. I två år, medan stormen pågick stodo de i knut, sköto intet nytt blad; de gamla bladen blevo träiga, vassa som taggar; och när man kom dem nära stack man sig; de hade en förmåga stå i vägen överallt, och slängdes därför hit och dit, men som två järnris syntes de var de kommo. Så började den ena torka och överfölls av mask och svamp samt avgick med döden.

När slutligen stormen gått över och det blivit lugnt i huset, insåg ägaren att den överlevande måste ha en större kruka och ny jord om den skulle kunna räddas. Då han lyfte upp den stackars fången ur krukan och såg hur de vita rötterna trängts ihop och slingrat sig om varandra som i tarmvred, nästan utan jord, då förstod han vad den lidit och hur den andra pinats till döds. Så fick den sträcka på sig; och den svarta sammetslena myllan slöt sig om de blottade inälvorna sårläkande, närande. Som fågeln Fenix steg palmen Fenix ur sin aska, löste knuten, sköt bladen ur hjärtat, sträckte på de stora gröna vingfjädrarne till flykt. Järnriset grönskade igen, ljust med mjuka småblad, tycktes njuta av tillvaron; och den som kan njuta, kan väl också lida, och därför skall man icke pina växter.