Men när ägaren såg i almanackan, fann han att dagen bar en kär persons vackra namn. Och han sade sig: Jag har lösgivit en fånge på din dag, till din välgång, till din befrielse, älskade! Och till min!
Men det var en annan palm, en liten solfjäderspalm från ön Bourbon. Den fick sin plats i ett solgult rum på klädskåpet vid sängfoten. Och han sträckte ut sina händer välsignande om afton och morgon, och när huset blev välsignat med ett litet barn, fick palmen ett nytt friskt blad. Det kom till som en hopfälld solfjäder, men hade snart brett ut sig som en hand, sträckte sig över vaggan, skyddande, vinkande frid. Men det bråkiga livet ger ingen frid, och det lilla barnet syntes icke trivas i ofrid, utan hotade gå sin väg igen.
Palmen som älskade det lilla barnet trivdes icke mer i solrummet, utan reste sig ur jorden så man såg rötterna; den kröp upp ur krukan som den ville gå sin väg, flyga bort. Det hjälpte inte att man mokade myllan omkring dess fötter, den ville bestämt upp ur jorden, bort, långt bort. Och när det lilla barnet gick sin väg igen, så sörjde palmen, hela sorgåret ut, blev ful och åldrades, kom ut i kökskammarn och dog utan att någon frågade efter dess sista öden.
*
Falkenström, som efter fjorton dagars stilla liv bland renlivsmänniskor, hade gjort upp sitt förflutna och börjat uppfostra sig under Max’ personliga inflytande, bad nu att få läsa sin första dialog, som egentligen var en tvekamp mot honom själv, och innehöll en bekännelse.
*
— Mina vänner, började han, det har alltid i mitt författeri varit ett missförstånd mellan mig och mina läsare. De ha nämligen trott att jag bara straffat dem när jag reagerat mot det dåliga hos mig själv. För att få skriva mina samlade har jag offrat min biografi, min person. Det har nämligen förefallit mig, redan tidigt, att mitt liv var satt i scen för mig, för att jag skulle få se det från alla facer. Detta försonade mig med olyckorna, och det lärde mig att fatta mig själv som objekt. När jag nu i min lilla diatrib går lös mot de irreligiösa, så inbegriper jag mig själv, mest mig själv. — Får jag börja?
— Börja!
*
Första höstmorgon man kommer ut och ser träden nakna erfar man en känsla av ödslighet, saknad och beklämning; men dagen efter upptäcker man nya horisonter; man ser igenom, ser längre bort och blir befriad, finner det luftigare och vidare. Därpå upphör man att erfara något, förrän rimfrosten en vacker morgon har lövat träden med något metalliskt i rosenrött och silver. Då är landskapet stämmande, beslöjat; de svarta skeletten äro idel ljus; det är icke löv, men kristalliserade knoppar, hängen, blomax. Och så blir det tö igen, allt är som förr, och man ser ingenting mer, saknar ingenting; det är som det skall vara.