Hanna skallrade i hela kroppen, och den där förebråelsen att hon inte var djurvän retade henne kanske mest, för alla modärna voro djurvänner, alla stora kvinnor: Sarah Bernhardt, Yvette Guilbert voro djurvänner. Hon försökte ett ögonblick att tänka sig in i att vara djurvän; hon ville säga något djupsinnigt och vackert om hundens natur som på samma gång räddade hennes reträtt:
— Denna skenbara envishet hos en hund är endast baksidan av hans trohet mot människan. Jag har haft orätt, förlåt mig!
Jenny räckte sin hand till tack och till förlåtelse.
— Nu, sade Hanna, går jag ut och handlar.
— Du kommer väl hem till middan?
— Vi äter ingen middag på julafton, lilla barn.
— Men gossarne äro hungriga.
— De får vänta, som vi andra; gossar skola tidigt vänja sig vid självbehärskning. Ajö lilla Jenny, ligg inte på soffan nu, för då förstör du nattsömnen.
Jenny fick icke ligga på soffan, men hyndan fick det.
— Var snälla nu gossar, så får ni lutfisk och gröt till kvälln.