— Fyffan! sade Brunte till Pirre, jag äter aldrig lutfisk.
Hanna hade hört, men låtsades ej ha hört, när hon gick.
Nu började gossarne en galoppad genom rummen och samlade mattorna i vålmar. Därpå anställde de en genomgående husvisitation; öppnade skåp och lådor. Sedan, i brist på sysselsättning ställde de sig i ressortsoffan och gungade så att hundrackan vaknade och morrade, bitande efter fötterna.
Jenny varken såg eller hörde. Hon satt som en stod, orörlig, hungrig, tänkande med fasa på lutfisken och gröten som hon avskydde. En gång ämnade hon gå ut i köket och begära mat, men hon vågade icke, ty det hade hon fått klart, att om Hanna blev ond en gång till, så måste de ut på gatan.
Men kölden i rummen blev allt värre mot aftonen, och hon stod icke ut längre, utan gick ut i köket och bad om en brasa i salen.
— En brasa? svarade en sträv röst. En brasa? En brasa?
Jenny flydde. Men brasan kom likafullt. Pojkarne skulle naturligtvis sköta den, och snart lågo vedträden i en rykande mila. Småluckorna öppnades, och om en stund voro de röda, så att man kunde bränna stövelsulorna på dem och se hur det tog eld i lädret — lite bara! Så sköts spjället igen, och då osade det, men man öppnade straxt, och det var som att kommendera en ångmaskin.
— Nu är jag kapten och du är maskinist, sade Pirre. Stopp! skrek han, och Brunte sköt, så att eld och rök trängde ut. Framåt! kommenderade han! och nu flammade det igen. Back! Full maskin!
— Det är ju som en riktig ångbåt!
Slutligen uppfann Brunte, att man kunde tjärna smör med spjället. Det var livat.