Där fanns en symaskin i huset också, och den kunde brukas som lokomotiv; men gungstolen blev en släda, när man stod bak på medarna som lossnade i limningen.
Jenny tillbragte eftermiddagen i en slö fasa. Hon kände sig som en straffånge, vilken måste svälta ända till kvällen och sedan straffas med lutfisk och gröt. Tänk en whisky! Men Hanna hade aldrig något starkt hemma, för att icke ge ett dåligt exempel, och när hon »blitt kall» någon gång, gick hon på konditoriet och fick portvin, vilket hände varje dag.
Kväll blev det i alla fall, och Hanna kom hem, något glad. Hon tillhörde den grupp människor som äro farliga när de äro glada; man blir rädd, när man ser deras skummande humör, som liknar övermodet, man ser deras ögon söka rov och skjuta pilar.
Bordet var dukat, lutfisken kom, ödesdiger, väntad, fruktad. Hanna bjöd icke omkring, hon lade för; det fanns ingen hjälp.
Jenny tittade efter en sup, men där fanns ingen; hon tittade på Hannas röda näsa och undrade var hon fått den ifrån. Därpå skådade hon den smutsgula rätten, det rostiga spjelket och det dallrande gelét. Den vita såsen och den svarta pepparen påminde om en nyöppnad grav i vinterns snö.
— Nu ska ni lära er äta lutfisk, små barn, började Hanna. Det är min livrätt.
— Jag tror inte gossarne kan äta lutfisk, svarade Jenny saktmodigt.
— Just därför sade jag, att de skulle lära sig; det man kan förut, behöver man icke lära sig.
Men gossarne stoppade händerna i byxfickorna och vräkte sig baklänges.
— Små gossar ska icke sitta med händerna i byxfickorna och inte luta sig bakut på stolarne; när jag var barn fick jag stå vid bordet, och om jag lämnade på tallriken fick jag stryk …