— Gillade Hanna en sådan uppfostran då?
— Nej jag gillade den icke, ty jag var ett oförståndigt barn, men när jag kom längre fram i livet … hör ni gossar om ni inte äter fisken, får ni ingen gröt!
— Vi äter aldrig gröt! svarade de två.
— Hur! Jaså! Ja, då kan jag inte hjälpa er.
Hanna reste sig och gick mot kakelugnen:
— Det var fasligt vad här är varmt — jag måste öppna spjället lite …
— Nej, snälla Hanna, jag fryser så fasligt …
— Fryser du, som ser så röd ut, jag trodde du var en modärn friskluftsmänniska (där fick hon för modärna djurvännerna!) … Men minsann, de ha rivit ner spjällsnöret … Och kakelugnen är het, har ni eldat medan jag var borta? Då måste jag öppna fönstret, för annars kan jag inte sova i natt, är det gossarne som rivit ner spjällsnöret?
Intet svar följde.
— Vi ska inte störa julfriden, för allan del, men varje människa har sina vanor, och vanor äro ett uttryck av ordningssinne, mitt ordningssinne har jag fått utbildat i ungdomen, sitt inte och lek med brödet, gossar, jag har varit lärarinna och haft många små gossar att uppfostra, när det inte gick med godo, gick det med skarpen, jag minns en gång två små stygga gossar som måste skickas till Gålön, vet ni vad Gålön är? Prins Karls inrättning, där vanvårdade barn få en sträng uppfostran, mycket sträng … Si där är lilla hund som vill ha mat, han ska få bena lilla gossen, när vi ha ätit upp fisken, men vi ska äta opp fisken, ja din lilla stackare. Du ska få mat.