— Det talas om gudarnes återkomst; ha de varit borta någonsin? Kommo icke armisterna 1878 och fingo massorna att klä sig i säck och aska? Började icke templarne 1879 sitt arbete, och fredsvännerna med 1880?
— Luther var ju den första frikyrkliga i norden, och nu står hans frikyrka som de frikyrkliges värsta fiende. Hedningarne älska den ruttna statskyrkan, ty de älska allt ruttet, och de frisinnade hata de frisinnade läsarne, det är en bizarr situation. För att utnämnas till frisinnad skall man vara så pass liberal att man mottager ordnar med eller utan halsband, går på slottsbalen, är intolerant mot olika tänkande. För att få heta frisinnad skall man vara pederast, teoretiskt åtminstone, gynolater och arbeta för kvinnan såsom privilegierat stånd …
— Och så skall man tro på Dreyfus’ oskuld, fastän Dreyfusministären Waldeck-Rousseau blev överbevisad om hans skuld i Rennes. Labori måtte också ha blivit omvänd, ty först bröt han och Picquart med Dreyfus, som efter benådningen avbröstade sig som arméns och generalens vän. Labori hade också efter fiaskot i Humbertprocessen ett uttalande, däri han förklarar att i Dreyfusaffären »fanns hederligt folk på bägge sidorna och vilka trodde sig strida för ett ideal» och »han hade sett personer dekoreras i deras förmenta egenskap av Dreyfusarder, vilka vänt honom (Labori) ryggen i fem år.» — Vilken babylonisk röra! Dreyfus nationalist och generalvän! Labori erkännande något gott hos fienden. Waldeck-Rousseau förklarande i Toulouse 1900, »att Dreyfussaken blivit anförtrodd åt oberoende domare, vilkas utslag blivit respekterat och på samma gång hade humanitetens fordringar genom en benådning blivit tillgodosedda.»
— Vad säga våra Dreyfusarder om det?
— De gå på i ullstrumporna som om de arbetade för betalning, och Zolas J’accuse står redan i läroböckerna, fastän hela anklagelsen var falsk.
— Falsk?
— Javisst, han anklagade generalerna, för bedrägeri, och de voro alla oförvitliga. (Henry var nämligen icke general.) Dreyfus försvarade själv generalerna och trodde att de arbetade för honom.
— Hur skall man förklara alla dessa falska dokument?
— Ibland har jag trott dem vara snaror tillverkade av Dreyfus’ vänner och inlagda i Dossiern … Picquart, den hederlige, gjorde ju eget spioneri med falska dokument!
— Därmed må nu vara, men att se våra nationalister stå som en man mot Frankrikes, som kämpa för samma sak, det är barockt. Hemma är man patriot, men ute är man världsmedborgare! Det är billigt vara det på andras vägnar.