Hanna Paj hade varit framme igen och lockat Smartmans hustru, i harmen över en oartighet. Men Smartman hade genast hämnats. Först hade han låtit överraska hustrun och älskaren i badhusets dubblett, och sedan hade han organiserat en chikan medelst polisen.

Efter första tillfredsställelsen och sedan han begärt skilsmässa, syntes han en tid vara sluten och grubblande, och han förekom ensam på avlägsna kaféer drickande omåttligt, men alltid allena, och stundom talande för sig själv. Slutligen en dag hade han fallit från stolen och var död.

Han hade emellertid emotsett sitt slut, ty man fann i rockfickan ett brev till hans son, vilket var förseglat och därför lästes på redaktionen, kopierades och överlämnades till adressaten. Detta brev hade följande lydelse:

Till min son!

Om du kommer att läsa detta brev, är mycket tvivelaktigt, då jag vet att du ogärna läser orekommenderade brev. Att du icke följer mina råd, det är jag viss på, ty jag ger dig inga, och jag har själv varit ung. Jag skriver mest för att reda ut mitt eget innan jag går hädan.

Barn av min tid såg jag livet framför mig som ett slagfält, och tillvaron som en kamp om brödet, ställningen och kvinnan. Jag slog mig fram, kännande mig berättigad var gång jag nedlagt en fiende med alla lovliga eller i nödfall olovliga medel. Det var tidsandan man kallar. Livet var sitt eget ändamål; samvetet var en sjuklighet, barmhärtigheten svaghet. Med dessa idéer tyckte jag mig född, ty jag läste aldrig den så kallade osedliga litteraturen. Viljan till makt, som är nedlagd hos alla människor, var särdeles starkt utvecklad hos mig, och jag fann min lust i att styra och ingripa i människors öden. Ofta roade det mig att göra en människa lycklig, men endast för att binda honom och för att jag skulle njuta av känslan att ha varit hans försyn.

Livet stormade fram. Absolut okänslig för mothugg och skymfar, måste jag segra på alla punkter, i synnerhet som jag endast åtrådde det närmaste. När jag slutligen nått mitt mål, och såg hur allt och alla böjde sig, sökande mitt beskydd, hur de höga underkastade sig och de rike buro fram sina kapital, så kom en stund, då jag frågade mig: vad mer? Är detta allt? Intet vidare? — Jag stod framför en bergvägg och kom icke längre; vandringen var slut och jag satte mig ner att reflektera. Tomheten och tystnaden fattade mig, och jag såg tillbaka på livet som på något så fasansfullt, att jag undrade hur jag kunnat leva det igenom. Jag blev förtvivlad och förlorade intresset för livet.

Lik vandraren som med hopp och längtan strövat över slätten för att nå berget, satt jag nu vid bergsroten och stirrade på det nådda målet — en bergsvägg. Finnes det då ingenting där bakom eller däruppe? frågade jag mig. Mitt förstånd svarade att det måste finnas något. Men jag orkade icke med en bergstigning, jag vågade icke riskera att få se på andra sidan en ny slätt och ett nytt berg lika de förra. Jag längtade nog till nya utsikter, men jag blev sittande, modlös, hopplös, tills jag föll och blev liggande.

Det förefaller mig som om min spårvagn släppt kontakten med kablarne däruppe, och därför stannat. Däruppe? Det fanns ju intet uppe och nere, sade de lärda, men likafullt, jag är därnere och kan aldrig komma upp.

Att ångra det förflutna? Önska det ogjort, ja; erkänna att jag gått vilse, ja; men känna skuld, det kan jag inte …