— Det kan icke vara lögn efter som det är sanning, svarade doktorn, men bland herrar som icke kunna skilja på lögn och sant vill jag icke sitta; därför säger jag farväl.
— Du överger de liberales sak då?
— Ni liberala rojalister, liberala byråkrater, liberala reaktionärer, liberala skans-patrioter! Liberala förfalskare äro ni; därför går jag till socialisterna; det är framtidsfolket under det ni tillhör det förflutna, den avgående träcken! Ni ska få ruttna ner på roten, för ni håller inte ta uti, och yxan är för god för er; ett rep skulle ni förtjäna; ni som förfalskat opinionen, förgiftat brunnarne och uppfostrat ett släkte i lögn och bedrägeri. Ni kallar mig konservativ därför att jag icke är sodomit, därför att jag är republikan, därför att jag är världsborgare, därför att jag älskar rättvisan och förföljer mannamån, våld, skälmstycken. Betrakten mig hädanefter som eder öppna fiende; jag skall behandla er som tjyvar och mördare.
— Hör du min snälla vän, började Zachris, genom näsborrarne, ditt exalterade sätt att behandla affärer röjer en sjuklighet som kräver skonsam men skyndsam behandling; jag skulle därför vilja råda dig att söka en läkare …
I samma nu förmörkades Zachris’ båda glasögonsglas av något som kunde vara en molnsky, ty den spridde sig, utgjutande ett duggregn över hjässa och kinder. Innan Zachris hunnit torka opp efter doktorn, var denne försvunnen. Lögnroths och Smartmans ansikten, vilka tecknat sig som två formlösa fläckar mot tapeten, återtogo nu mänskliga drag, och samlingen reste sig som en man, andades ut, sköljde struparne med whisky och avgjorde på stående fot att Smartman skulle göra sin missionsresa genom Sverige, och rädda bolaget från undergång.
Falkenström och Kilo övertygades att doktorn överdrivit — »man kände ju honom» — och nu öppnades dörrarne till matsalen.
Fru Jenny lyckönskade bolaget till frigörelsen från doktorns tyranni; nakna prästens broder improviserade en korrespondens om stämman, och i den största endräkt tågade man ut att supera.
— En enkel smörgås! bjöd värdinnan.
Pang! Smöret fattades. Man skrattade, och trotjänarinnan inkallades. Lovisa inträdde med ögonen riktade åt takfrisen så att för mycket syntes av vitan. Fru Jenny såg straxt att Lovisa befann sig i sista kvarteret och knuffade därför Zachris, som genast i en patriarkalisk ton bad om ursäkt:
— Hon stackare är gammal, och trött av dagens mödor — Lovisa, var har du smöret?