Jenny gick i morgonrock med en ros vid barmen. Det var hennes födelsedag, men vilken i ordningen visste man ej. Hon ensam visste det, och därför såg hon sig i spegeln då och då. Denna spegel var en stor trymå som visade hela figuren, och i dag var den mer uppriktig än eljes. Höfterna hade lagt ut, det förr så fina livet rann över korsettens bräddar, skuldrorna hade ökat och på ryggsidan bildat en börda som tryckte ner.
De runda kinderna hängde över kragen och antydde i sin fettram var det fordom så lilla ansiktet sutit. När hon kastade huvet bakut, så töjde sig halsens valkar och det forna lilla ansiktet trädde fram, den unga flickan var åter där. Därför övade Jenny denna gest framför spegeln, motiverande gesten med ett kort skratt, och ledsagande den med en fällning av ögonlocken, under vilkas betäckning gavs en svag eld. Men en förut omärklig skuggning på överläppen hade ökat, och man såg liksom ritade med bränd kork två små mustascher, vilka hotade fördärva de vackra kurvornas spel kring munnen med införandet av två räta linjer. Pincenezen låg gömd i bordslådan, men måste fram vid pianot, då ryggen likväl vändes mot åskådaren, ännu så länge.
— Tjugonio år! inför världen, trettifyra inför mig själv, och spegeln! tänkte Jenny och rätade på växten för att göra sig smal. Men denna manöver medförde en olägenhet, att barmen trädde för långt fram och att kinderna föllo ner på halsen. Striden mot åldern hade börjat, denna förtvivlade strid, vars utgång var given; säker, oemotståndlig.
Falkenström hördes i tamburen, infördes av trotjänarinnan och stod i salen. Mera lik en död än en levande; nyrakad och nybadad, men som ett lik med släckta ögon och en lätt fross-skälvning över hela kroppen.
Jenny baxnades:
— Kors vad du ser ut! Var har du varit i natt?
— Det kan du väl räkna ut.
— Nej, fy, ett sådant svin.
— Det ska du säga som är gift.
— Är du inte gift?