— Oss två? Var är Lars Petter då?
— Han är upptagen och ber oss hålla till godo med varandras sällskap.
— N-j-aså? Ja, stor sak i Lars Petter, men det är synd om ditt goda rykte, ja, det är värt något …
— Mitt rykte? Hör på den? Inbillar du dig kanske några saker?
— Inte alls, det vet du; men att tjänarne ska prata, det är verkligen synd.
— Jag har ingen fläck på mitt rykte …
— Det vet jag, och just därför är det synd du skall få det oförtjänt … Ni kallar mig fördomsfull och konservativ, men ni får orätt en gång; ni tycker att allting går an, men det går icke an.
— Du är väl ingen Don Juan heller!
— Nej, det vet du också, men jag är rädd om mitt rykte och vill icke bära hundhuvet. — Jag har aldrig förfört någon, varken fru eller flicka …
— Inte det?