— Nej, det vet jag inte …
— Ja, men jag vet det, och det är mig tillfyllest för att få henne avlägsnad ur mina barns hem! Inför mig behöver jag icke ditt vittnesmål …
Stenkåhl drog öronen åt sig …
— Hör du, gå icke till ytterligheter … följ mitt råd, sök Hanna Paj, hon ställer saken till rätta i godo.
Detta sades med en trovärdighet i tonen att Falken fick recidiv på sin naivitet, tackade med ett handslag, och gick ut att söka Smartman, som väntade honom.
Smartman satt och skrev en artikel, han tittade upp åt vänster, och frågade förströdd:
— Vad var det om?
— Om — mina barn.
— Det har jag inte tid med!
Det vida hjärtat hade krympt samman, hade glömt hela historien. Men Falkenström förstod icke: