Han såg sig omkring efter något som kunde ge honom en impuls, efter ett ansikte som sade någonting, en skylt som med ett namn gav en anknytning. I detsamma kom en mjölkvagn med stor skylt bakpå, och han läste i hastigheten Henrik borg, men där stod Henriksborg, Mejeri. Pang! — Henrik Borg, vår gode doktor, den kan vara mannen just nu!

Han vinkade en droska och åkte direkt till doktor Borg.

*

Doktorn satt vid sitt mikroskop när Falkenström trädde in.

Som denne egentligen uppgivit allt hopp rörande sitt ärende, kom han hit för att få tala vid en förnuftig människa, hämta mod och glömma.

— Vad söker du, vandrare? frågade doktorn.

— En människa!

— Ecce homo! — Sitt ner!

— Vad söker du i fjärrglaset?

— Jag söker framtiden, som synes mig hotande. Naturen har gjort uppror, och släktet utrotar sig själv sedan gudarne slagit det med blindhet. Du vet jag var fruntimrens läkare en tid, men förlorade dem, emedan jag icke ville orättvisan. Nu har jag fått en ny egendomlig praktik som visst är ny … I denna helvetiska strid mellan könen som pågår, ha kvinnorna hittat på ett sätt att mörda sina män, och jag har nödgats uppfinna ett sätt att rädda dem. Det är motbjudande, men varför skall en man låta mörda sig av bara artighet? — Här komma män till mig med revolvern i fickan. Deras fruar ha anklagat dem för att icke vara män, trots det att de ha barn tillsammans. Vad sägs om det? En contradictio in adjecto, ty en man som har barn med en kvinna, måste ju vara man. Männens svar är ju detta: Säger du att jag icke är en man, då är ditt barn en h—unge och du en h—a. — Det är logiskt, men därför fattar kvinnan det icke; utan hon går på. Som könslivet är fortfarande fullt av hemligheter, så blir mannen förtvivlad och söker läkaren. Han har ju intet annat göra än »se efter» — i mikroskopet. Det är full bevisning, men det hjälper knappast! — Vet du vad som ligger bakom allt detta? Jo, när kvinnorna gjorde uppror mot naturen och ville bli likställda med mannen, upptäckte de att han hade större momentan glädje än de, och då blevo de avundsjuka. De kunde icke fatta att kvinnan fått modersglädjen i rikligt vederlag; de ville vara lika med mannen! Då börjar detta fälttåg, som ruinerat så många av våra vänner. När de av oförståndigt ädelmod sökte dela med sig, så råkade de in på en orimlig strävan, och gingo under. Mannen som den aktiva, är eldig, och kvinnan den passiva är flegmatisk och skall vara det för att kunna ta emot. Mannen, som den positiva är måttgivande, och kvinnan som den negativa äger förmågan anpassa sig. Hon äger därför ingen rätt till kritik! Det är ju handen som bestämmer handskens nummer, och det är icke handsken som skall säga till handen: du är för stor, du är för liten. Men nu ha handskarne gjort uppror … Jag har nyss läst i en medicinsk tidskrift att den kvinna som fordrar mannaglädjen är pervers; hon har endast rätt att fordra kvinnoglädjen som är grossess; den som begär annat är född till glädjehuset. — Nu är det rätt bakvänt i världen vordet, ty de flesta hustrurna anklaga sina män att de äro för eldiga! Kan man anklaga elden att den är för varm? Det är vanvettet! — Du minns som pojkar hur flickorna fasade för flegmatiska herrar, och det var sunt, ty en flegmatisk herre är kvinnlig efter som flegma är kvinnans natur. Och nu klaga de på de eldiga! När Zeus lyckliggjorde en dödlig kvinna, slog han ner som en blixt! Jag älskar alltid tänka mig konceptionen som ett åskslag, och icke som ett arbete; som en kyss och icke som massage; som fåglarnes lätta lek i en ögonblicksbild och icke grodornas dagsverken på träskbotten. Men de ha blivit grodor de forna fåglarne, och livet är ett träsk som gör mig leda.