Derför finnas ännu inga särskilda qvarter i staden, der öfverklassen bebor hela huset, afsöndradt genom höga hyror, fina uppgångar och stränga portvakter. Derför är huset vid Klara kyrkogård, oaktadt dess fördelaktiga läge och höga taxering, ännu de första åren af femtitalet en ganska demokratisk familistér. Byggnaden bildar en fyrkant omkring en gård. Längan åt gatan bebos på nedra botten af baronen, en trappa upp af generalen, två trappor upp af justitierådet, som är husvärd, tre trappor upp af kryddkrämaren, och fyra trappor upp af salig Karl Johans pensionerade köksmästare. I venstra gårdsflygeln bor snickaren, vicevärden, som är en fattiglapp; i den andra flygeln bor läderhandlaren och ett par enkor; i den tredje flygeln bor kopplerskan med sina flickor.
Tre trappor upp i stora byggningen vaknade kryddkrämarens och tjensteqvinnans son till sjelfmedvetande och medvetande om lifvet och dess pligter. Hans första förnimmelser så som han sedan erinrat sig dem, voro fruktan och hunger. Han var mörkrädd, strykrädd, rädd för att göra alla till olags, rädd att falla, stöta sig, gå i vägen. Han var rädd för brödernas näfvar, pigornas luggar, mormors snubbor, mors ris och fars rotting. Han var rädd för generalens kalfaktor som stod ner i farstun med pickelhufva och fascinknif, rädd för vicevärden, när han lekte vid soplåren på gården, rädd för justitierådet, som var värd. Öfver honom magtegande med privilegier, från brödernas åldersprivilegier upp till faderns högsta domstol, öfver hvilken dock stod vicevärden som luggades och alltid hotade med värden, hvilken mest var osynlig, emedan han bodde på landet och kanske derför var den mest fruktade. Men öfver dem alla, till och med öfver kalfaktorn med pickelhufvan, stod generalen, mest dock när han gick ut i uniform, med trekantig hatt och plumager. Barnet visste ej hur en kung såg ut, men han visste att generalen gick opp till kungen. Pigorna brukade också tala om sagor om kungen och visade kungens markatta. Modern brukade äfven förestafva aftonbönen till Gud, men något redigt begrepp om Gud kunde han ej få, men han måste nödvändigt stå högre än kungen.
Denna fruktan var troligen ej något egendomligt för barnet, såvida icke de stormar, som öfvergått föräldrarne under det han bars i moderlifvet, haft något särskildt inflytande på honom. Och det hade stormat betydligt. Tre barn voro födda före äktenskapet, och Johan föddes först i början af vigseltiden. Han var troligen icke något önskebarn, allra minst som konkurs föregått hans födelse, så att han kom till verlden i ett sköfladt, förr välmående bo, der nu endast fans säng, bord och ett par stolar. Farbrodern var död i samma tid och han hade slutat som faderns fiende, derför att fadern ej ville bryta sin fria förbindelse. Fadern älskade denna qvinna och han bröt icke bandet, utan knöt det för lifvet.
Fadern var en sluten natur och kanske derför en kraftig vilja. Han var aristokrat af börd och af uppfostran. Det fans en gammal slägttafla, som visade adlig ätt från 1600-talet. Sedan hade fäderna varit prester, hela fädernet från Jemtland, med Nordmanna- och kanske Finnblod. På vägen var det uppblandadt. Faderns mor var af tysk börd från snickarfamilj. Faderns far var kryddkrämare i Stockholm, chef för borgerskapets infanteri och hög frimurare samt Karl Johans-dyrkare. (Om det var fransmannen, marskalken eller Napoleons vän som dyrkades, är ännu icke utredt.) Johans mor var fattig skräddardotter, af en styffar utsatt i lifvet såsom piga, sedan som värdshusflicka, i hvilken ställning hon upptäcktes af Johans far. Hon var demokrat af instinkt, men såg upp till sin man, derför att han var af »god familj», och hon älskade honom, om såsom räddare, make eller familjeförsörjare, det vet man icke, och sådant är svårt att konstruera ut.
Fadern kallade drängen och dalkullan du, samt titulerades af pigorna patron. Han hade icke öfvergått till de missnöjda oaktadt sina nederlag, utan förskansade sig genom religiös resignation: det var så Guds vilja; och genom att isolera sig i sitt hem. Dessutom behöll han alltid ett hopp att kunna höja sig.
Men han var aristokrat i botten, ända in i sina vanor. Hans ansigte hade tagit en förnoblad typ; orakadt, finhyldt, med håret som Louis-Philippe. Dertill bar han glasögon, klädde sig alltid fint och älskade rent linne. Drängen, som borstade hans stöflar, var ålagd att bära vantar under proceduren, ty hans händer ansågos vara för smutsiga att få stickas in i patrons stöflar.
Modern fortfor att vara demokrat i sitt innersta. Hon var alltid enkelt men rent klädd. Barnen skulle alltid vara hela och rena, men icke mer. Hon var förtrolig med tjenarne och straffade genast ett barn, som varit ohöfligt mot någon af dem, genast, utan dom och ransakning, på blotta angifvelsen. Hon var alltid barmhertig mot fattiga och hur svårt det än var i huset fick aldrig en tiggare gå utan en bit mat. Alla gamla ammor, fyra stycken, kommo ofta på visit och mottogos då som gamla vänner.
Stormen hade farit fram väldeliga öfver familjen, och skrämda som hönsfoglar hade slägtens spridda medlemmar krupit till samman, vänner och fiender om hvarandra, ty de kände att de behöfde hvarandra, att de kunde skydda hvarandra.
Faster hyrde två rum af våningen. Hon var enka efter en berömd engelsk uppfinnare och fabriksegare, som slutat med ruin. Hon hade pension, på hvilken hon lefde med två döttrar med fin uppfostran. Hon var aristokrat. Hade haft ett lysande hem, hade umgåtts med notabiliteter. Hon hade älskat sin bror, icke gillat hans äktenskap, men tagit hans barn till sig under det stormen gick öfver.
Hon var klädd i spetsmössa, och kysstes på hand. Lärde brorsbarnen att sitta rätt på stolen, helsa vackert och uttrycka sig vårdadt. Hennes rum buro spår af förgången lyx och talrika och förmögna vänner. En stoppad jakarandamöbel med virkade öfverdrag i engelska mönster. Den aflidne mannens byst, klädd i vetenskapsakademiens frack och med vasaorden. På väggen ett stort oljeporträtt af fadern i borgerskapets majorsuniform. Detta trodde alltid barnen att det var en kung, ty han hade så mycket ordnar, hvilka senare befunnos vara Frimurarordens insignier.