Faster drack thé och läste engelska böcker.
Ett annat rum beboddes af morbror, diversehandlare vid Hötorget, jemte en kusin, son af den aflidne farbrodern, elev vid Teknologiska institutet.
I barnkammaren höll sig mormor. En skarp gumma, som lappade byxor, lappade blusar, läste abcd, vaggade och luggades. Hon var religiös och kom klockan åtta om morgnarne, sedan hon först varit i morgonbön i Klara kyrka. Om vintern hade hon sin lykta med sig, ty gaslyktor funnos ej och de argandska voro släckta.
Hon höll sig på sin plats, älskade troligen ej svärson och dennes syster. De voro för fina för henne. Fadern behandlade henne med aktning, men ej med kärlek.
I tre rum bodde fadern med sju barn och hustru samt två tjenare. Möblemanget bestod mest af vaggor och sängar. Barn låg på strykbräden och stolar. Barn i vaggor och i sängar. Fadern hade intet rum för sig, men han var alltid hemma. Mottog aldrig en bjudning af sina många affärsvänner, derför att han ej kunde bjuda igen. Gick aldrig på källare och aldrig på teatern. Han hade ett sår, som han ville dölja och läka. Hans nöje var ett piano. Ena systerdottern kom in hvarannan qväll och då spelades à-quatre-mains Haydns symfonier. Aldrig annat. Men längre fram Mozarts också. Aldrig något modernt. Han hade ett annat nöje också senare, när vilkoren tilläto. Han odlade blommor i fönstren. Men endast pelargonier. Hvarför pelargonier? Johan tyckte sig sedan, när han blef äldre och modern död, alltid se sin mor jemte en pelargonie eller båda tillsammans. Modern var blek, hon genomgick tolf barnsängar, och blef lungsigtig. Hennes ansigte liknade väl pelargoniens genomskinligt hvita blad med dess blodstrimmor, som mörknade in i botten, der det bildades en nästan svart pupill, svart som moderns.
Fadern syntes endast vid måltiderna. Trist, trött, sträng, allvarlig, men icke hård. Han föreföll strängare, emedan han vid hemkomsten alltid skulle på fri hand afgöra en mängd ordningsmål, som han ej kunde döma i. Och derjemte begagnades hans namn alltid att skrämma barnen med. »Pappa skulle få veta det» var lika med stryk. Det var just ingen tacksam rol han fått. Mot modern var han alltid blid. Han kysste henne alltid efter måltiden och tackade henne för mat. Derigenom vandes barnen orättvist att betrakta henne som alla goda gåfvors gifvare och fadern såsom allt ondts.
Man fruktade fadern. När ropet: pappa kommer! hördes, sprungo alla barnen och gömde sig, eller ut i barnkammaren för att kamma och tvätta sig. Vid bordet rådde dödstystnad, och fadern talade endast föga.
Modern hade ett nervöst temperament. Flammade upp, men blef snart lugn. Hon var jemförelsevis nöjd med sitt lif, ty hon hade stigit på den sociala skalan och förbättrat sin, sin mors och sin brors ställning. Hon drack kaffe på sängen om morgnarne; hade till hjelp ammor, två tjenare och mormor. Troligen öfveransträngde hon sig ej.
Men för barnen var hon alltid försynen. Hon klippte nagelrötter, band om skadade fingrar, tröstade, lugnade och hugsvalade alltid, när fadern straffat, oaktadt hon var allmän åklagare. Barnet tyckte att hon var tarflig, när hon »sqvallrade» för pappa, och någon aktning vann hon just ej. Hon kunde vara orättvis, häftig, straffa i otid, på lös angifvelse af en tjenare, men barnet fick maten af hennes hand, trösten af henne, och derför blef hon kär, medan fadern alltid förblef en främmande, snarare en fiende än en vän.
Detta är faderns otacksamma ställning i familjen. Allas försörjare, allas fiende. Kom han hem trött, hungrig, dyster och fann golfvet nyskuradt, maten illa lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett litet kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus, och barnen gömde sig för honom.