Fadern var mindre nöjd med sitt lif, ty han hade stigit ner, försämrat sin ställning, försakat. Och när han såg dem han skänkt lif och mat vara missnöjda, blef han ej glad.
Men familjen sjelf är icke någon fullkomlig institution. Uppfostran hann ingen med, och den tog skolan hand om, der pigorna slutat. Familjen var egentligen ett matinstitut och en tvättnings- och strykningsanstalt, men en o-ekonomisk sådan. Aldrig annat än matlagning, torgköp, kryddbospring, mjölkmagasinsärende. Tvättning, strykning, stärkning och skurning. Så många krafter i gång för så få personer. Källarmästaren, som gaf mat åt ett par hundra, använde knappast mera.
Uppfostran blef snäsor och luggar, »Gud som hafver» och vara lydig. Lifvet tog emot barnet med pligter, bara pligter, inga rättigheter. Allas önskningar skulle fram och barnets undertryckas. Det kunde icke ta i en sak utan att göra något orätt, icke gå någonstans utan att vara i vägen, icke säga ett ord utan att störa. Det vågade till sist icke röra sig. Dess högsta pligt och dess högsta dygd var: att sitta stilla på en stol och vara tyst.
— Du har ingen vilja! — Så lydde det alltid. Och dermed lades grunden till en viljelös karakter.
— Hvad skall menskorna säga, — hette det senare. Och dermed var hans sjelf söndergnagdt, så att han aldrig kunde vara sig sjelf, alltid var beroende af andras svajande opinion, och aldrig trodde sig sjelf om något, utom i de få ögonblick han kände sin energiska själ arbeta oberoende af hans vilja.
Gossen var ytterst känslig. Gret så ofta, att han erhöll ett särskildt öknamn derför. Ömtålig för en liten anmärkning, i ständig oro att begå ett fel. Men vaksam på orättvisor, och genom att ställa höga fordringar på sig sjelf noga vaktande öfver brödernas fel. Om dessa blefvo ostraffade kände han sig djupt kränkt; om de belönades i otid led hans rättskänsla. Derför ansågs han afundsjuk. Han gick då till modern att beklaga sig. Fick någon gång rättvisa, men eljes en förmaning att icke vara så noga. Men man var ju så noga mot honom, och han ålades vara så noga mot sig sjelf. Han drog sig tillbaka och blef bitter. Sedan blef han blyg och tillbakadragen. Gömde sig bakerst, när något godt utdelades, och njöt af att vara förbisedd. Han började anlägga kritik och fick smak för sjelfplågeri. Han var melankolisk och yster, omvexlande. Hans äldsta bror var hysterisk. Kunde, när han förargades under lek, falla ner i qväfningar med konvulsiviska skratt. Denne broder var moderns och den andra brodern var faderns favorit. Favoriter finnas i alla familjer. Det är så en gång att det ena barnet vinner mera sympati än det andra; hvarför kan aldrig utrönas. Johan var ingens favorit. Det kände han och det grämde honom. Men mormodern såg det, och hon tog honom an. Han läste abcd för henne och hjelpte henne vagga. Men han var icke nöjd med denna kärlek. Han ville vinna modern. Och han blef inställsam, bar sig klumpigt åt, men genomskådades och kastades tillbaka.
Det fördes sträng manstukt i huset. Lögn förföljdes skonslöst och olydnad också.
Små barn ljuga ofta af bristande minne.
— Har du gjort det? — frågas dem. Det var nu gjordt för två timmar sen och barnet mins ej så långt. Som handlingen ansågs likgiltig af barnen lade de icke märke till den. Derför kunna små barn ljuga utan att veta det, och det måste man akta på.
De kunna äfven snart ljuga i nödvärn. De veta att nej friar och ja fäller till stryk.