Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han faderns verktygslåda för sig:
— Med en skrufmejsel.
Nu kan man inte ta muttrar med skrufmejsel, men faderns fantasi var i rörelse och han lät lura sig.
— Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuf! o. s. v. Tänk om polisen hade kommit.
Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn alltsammans, men utsigten att få mera stryk och bli utan qvällsvard afhöll honom.
Om aftonen när han lagt sig och modern kom in och bad honom läsa sin aftonbön, sade han patetiskt och med lyftad hand:
— Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar.
Modern såg på honom länge, och så sade hon:
— Du ska inte svära så!
Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på gud, föräldrar, och mest på bröderna, som icke vittnat för hans sak, oaktadt de kände förloppet. Han gjorde ingen bön den qvällen, men han önskade att det blifvit eldsvåda, utan att han behöft tända på. Och så tjuf till!