Ja, det var just olyckan att han icke kunde säga det, ty han fruktade röra vid en öm punkt. Han teg, och han föll. Tusen tankar snurrade genom hufvudet. Hur skulle han uttrycka sig! Orden trängdes och han sa en dumhet, tagen i högen ur en skolbok.
— Bevisas? — sade han. — Det fins klara saker, som hvarken kunna eller behöfva bevisas. (Fy fan så dumt, tänkte han, men det var för sent!)
— Nej hör du, nu är du dum, — sade fadern och hade öfvertaget.
Johan låg slagen, men ville bitas ändå. En ny skolreplik han sjelf fått i näsan och som värkte än, stack sig i handen på honom.
— Om jag är dum, så är det ett naturfel, som ingen har rättighet att förebrå mig.
— Åh skäms, att stå och prata persilja med mig. Ut med dig och kom inte igen! — Han blef utkastad.
Efter den betan höllos alla afstraffningar när Johan var borta. Man trodde att han skulle flyga i strupen på dem, om han hört något, och det var nog sannolikt.
Det fans äfven ett annat sätt att böja honom, ett ohyggligt sätt, som brukas ofta nog i familjer. Det var att stanna honom i växten genom att tvinga honom att umgås med yngre syskon. Barn tvingas ofta leka med sina syskon antingen de äro sympatiska för hvarandra eller ej. Detta är ett grymt våld, men att nödga en äldre söka umgänge med en mycket yngre, det är brott mot naturen, det är att stympa ett ungt, växande träd. Johan hade en yngre bror, ett barn på sju år, ett snällt barn, som trodde alla väl och icke gjorde någon för när. Johan såg noga efter att man ej misshandlade honom och tyckte om honom. Men att tala vid eller umgås förtroligt med en så ung, som icke förstod den äldres tankar eller språk, det gick icke.
Nu skulle han det. En första maj, när Johan beräknade få gå ut med kamrater, sade fadern helt enkelt: tag nu Pelle med dig och gå till Djurgården, men se efter honom. Det fans ingen appell. De kommo på slätten, mötte kamrater, och Johan kände den lilla brodern som en black om benet. Han ledde honom för att han icke skulle trampas af folket, men han kände huru han önskade honom hemma. Gossen talade, pekade på förbigående, och Johan rättade honom. Men som han kände sig solidarisk skämdes han på hans vägnar. Hvarför skulle han behöfva ta om igen sådana sensationer som att skämmas för fel i etiketten, hvilka han dessutom icke begick sjelf. Han blef stel, kall och hård. Gossen ville se på Kasper, men Johan ville ej. Han ville ingenting af allt hvad brodern ville. Och så blygdes han öfver sin hårdhet. Förbannade sin sjelfviskhet, hatade sig, föraktade sig, men kunde icke frigöra sig från de dåliga känslorna. Pelle förstod ingenting; han såg bara ledsen och försakande ut, tålig och mild. — Du är högfärdig, sade Johan åt sig sjelf, du beröfvar barnet ett nöje. Var mjuk. — Men han hårdnade. — Slutligen bad den lille få köpa pepparkakor. Johan piskade sig att göra uppköpet. Midt på slätten. Tänk om någon såg honom, en gymnasist, köpa pepparkakor, och kamraterna, som sutto på Novilla och drucko punsch sedan. Han gjorde köpet och stoppade kakorna i blusfickan på brodern. Och så gingo de framåt. Det kommer två kadetter, som varit Johans kamrater. Han ser dem skrida fram emot sig. I det samma räcker en liten hand fram en pepparkaka. — Se der, Johan, har du! — Han stötte tillbaka den lilla handen. Och han ser två blåa, hjertegoda ögon, frågande, bedjande se upp mot sig. — Nu ville han förintas, gråta, taga upp det sårade barnet i sina armar, bedja honom förlåta, värma upp isen, som kristalliserade in hans hjerta. Han kände sig vara en usling, en eländig, som stötte tillbaka en hand. De gingo hem.
Han ville skaka af sig brottet, men kunde ej. Men han framkallade bilden af medbrottslingarne, som framtvingat den bedröfliga situationen, och han piskade dem i sina tankar.