— Förlåt mig — återtog Josef — ty jag älskar er.
— Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att närma mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar.
Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du skänkte mig i den första kyssen!
Celia är stum och fattig.
d. 22.
Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande att skifta mark i närheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia.
Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke éclat, men icke heller i hemlighet.
Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon bryr mig för Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, jag deröfver känner. Jag rodnar. Det är ändå så roligt.
Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. Han kan rodna! Det trodde jag icke om honom förrän i går, när min principale brydde honom.
Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom kunna stunder finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt är jag så innerligen glad. Jag finner, att han ändå icke är ett altför högt väsende för min kärlek. Jag finner, att han är en menniska, som är tillgänglig för menskliga känslor.