Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd för honom. Jag vågar skämta med honom, jag vågar tala med honom så barnsligt, som jag icke skulle våga med någon annan. Och hvad det då fröjdar mig, när han säger, att jag är alldeles barnslig. Ty jag vet att Josef anser barnasinnet vara det högsta.
Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, sjelf blir barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga upptåg, att jag anser det vara omöjligt att med honom nånsin ha ledsamt.
Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. Då sade han leende:
— Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty vet Celia, tiden räcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det är väl så utsedt, att vi skola bli man och hustru.
Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit att tänka på det han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sådant. Det var liksom Josef skulle kunnat läsa i min själ, ty han sade:
— Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och komma öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin älskade till maka. En motsvarande åtrå förefinnes säkert hos den älskande qvinnan.
— Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia .....
Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. Jag kunde icke fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plågsamma tystnaden:
— Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första timmar böra icke vanhelgas med jordiska tankar på jordisk utkomst, giftermål och mera sådant. Vi vilja helt och hållet lefva i det närvarande, och lemna det kommande åt Gud och ett vänligt öde.
När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarföre dessa ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en viss sorg.