Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke kan vara utan små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke är glad i morgon, så skall jag väl bli det, när Josef kommer. Hans närvaro är mera tröstande än alla förnuftsgrunder.
Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han skulle nännas skratta åt mig?
d. 29 Febr.
Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad har jag haft att skrifva?
Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig. Jag har kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit frånvarande, så har jag visst saknat honom och kännt en viss sorg, men så många minnen, så många förhoppningar hafva gjort denna sorg ändå så ljuf, att jag för allt i verlden ej velat mista den.
Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt vid min sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af sällhet, som vållade dessa tårar, eller hvad var det?
Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak. Han blott kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade hårfläta och började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd deraf.
Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag har tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera.
Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin lycka blir vansinnig.
Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits, men de hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka och den högsta lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare sade han icke, utan vände talet på annat.