Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli vansinnig. Det är din nåd, jag skall tacka.
Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk varelse glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen blifvit fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka Den, som skapat själarna?
Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig Josefs bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så många gångor, att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när jag är väl tillfreds med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och drömmer de ljufvaste drömmar om Josef.
d. 10 Mars.
Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar vilja slå in.
Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande (fy så pjåkiga ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu är han så blek, så blek, som han än aldrig varit, fast han visst ej nånsin haft frisk färg. Hans matlust har äfven förgått ansenligen; förut åt han med den hos alla skrofulösa barn nästan omåttliga aptit. Nu äter han icke så mycket som flickorna ens.
Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls icke. Äfven de gångor, han tyckes kunna, händer ändå att han råkar i en några minuters själsfrånvaro, då han stirrar framför sig förvirradt, ja nästan vildt och hemskt.
Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid min sida och höll mina händer i sina, att lilla Axel kom in. Små flickorna ha ofta kommit in, när Josef suttit bredvid mig så; det har icke gjort mig förlägen, jag har knappt märkt sådant, men nu, då Axel kom in och såg så besynnerligt åt vårt håll, då stack det mig, och jag sade någonting sådant som: „hvad har Axel här att göra? Axel får gå.“ Då gick han långsamt bort, och vid middagsbordet kunde jag se att han gråtit.
Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att han icke heller annars, utom lektionstimmarne, plägar våga infinna sig i mitt rum, eller var det för det en obestämd aning sade mig, att trettonåringen icke med goda ögon såg vårt rendezvous?
Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa är, att jag snart ångrade min häftighet och helt och hållet tillskref den egoismen.