Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag nånsin kunnat, men han förändrar sig dock icke deraf. Jag skulle till och med önska, att han än en gång ville öfverraska Josef och mig. Om han det gjorde, så nej minsann jag skulle ha lust att be honom gå bort.
Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla andras glädje! Och åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre skall han icke vara belåten med den — vänskapen är ju redan så mycket — hvarföre fordrar han äfven kärlek?
Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en trettonårig gosses personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag icke kan anse Axel för barn. Ansåge jag honom så, skulle väl aldrig i min själ uppstiga en tro, en öfvertygelse, den jag nu fåfängt söker bekämpa ... den att han älskar mig.
Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta sig öfver en sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle hon väl anse detta barns kärlek med likgiltighet, kanske med förakt? Nej, hon skulle vara som jag, hon skulle ömma för Axel, såsom Celia gör det. Hon skulle slutligen älska Axel såsom jag; med vänskapens kärlek blott, men med kärlekens icke. Stackars liten Axel!
Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han låtsar icke veta af gossens ömhet för mig; han låtsar äfven för mig anse sådant orimligt. Jag tror ändå hvad jag tror. Förlåt det Josef!
Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra blick, när den vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång Axel i tysthet knyta näfven och bita ihop tänderna. Således kan äfven svartsjukan rymmas i barnets själ. Det är besynnerligt!
Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars Axel bäst kunde bli botad. Frånvaron och tiden vore väl det bästa. Men huru skall jag komma fram med sådant för min principale?
d. 15 Mars.
Jag behöfde icke „komma fram med sådant för min principale“. Hon gjorde det sjelf.
Jag vet icke, Celia lilla — så talade hon — huru du skall uppta ett ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet tvingar mig att vidröra.