Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också behöft eller velat det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; hon fortfor:
— Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten han är, är han dock å själens vägnar så utvecklad, som om han vore fyra år äldre.
Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här något förlägen, och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag började stå som på nålar. Men min principale återtog:
— Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel äfven erfara känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. Jag har länge tviflat derpå, men slutligen af många små omständigheter, som icke undgå en moders öga, blifvit öfvertygad. Och den värma, med hvilken han alltid talar om en viss person, öfvertygar mig ännu mera. Af rodnaden på dina kinder, lilla Celia, finner jag, att du ganska väl anar, hvartåt jag syftar. Din discipel håller mycket för mycket af sin guvernant .... Nå nå, det der är allt saker, för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty hvad kan man rå för, att man är älskvärd och gör intryck .... Emedlertid måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru skall sådant tillgå? Huru tycker Celia?
Jag framstammade någonting om frånvaro och tid.
— Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel bör nu ta slut. Jag ärnar på ett par månader skicka honom till min svåger, majoren. Der har han sina kusiner att jollra med. Ett barns känslor lära väl icke vara så djupa, att de ju icke på en så pass lång tid mattas af. Axel skall få lära sig att glömma sin guvernant.
Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning.
Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade det sedan blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, att han allsicke ville fara, att man, för att få honom dertill, måste binda honom med rep i släden. Sådan hade han varit i går.
Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade:
— Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor skall vara hos morbrors. Vill Celia så med?