— Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt.
— Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, när hon sade, att jag här hemma blir alldeles olycklig. Derföre, menade mamma, att jag håller så mycket af Celia. Men skall jag bli mindre olycklig, när jag icke får vara nära Celia?
— Axel kommer att glömma Celia och det är bäst.
— Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är förlofvad med den elaka karlen, som jag icke kan tåla.
Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte det i minen, sade Axel:
— Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja hålla af honom, efter Celia gör det. Men glömma Celia, det tror jag jag visst icke kan. Just när jag dör, skall jag ännu minnas Celia.
Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af exemplet. Det märkte Axel och sade:
— Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du ändå har något medlidande med Axel. Men säg, skall jag resa?
— Ja, visst bör Axel resa.
— Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är hela två mil. Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit Celias ögon ... Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall försöka glömma Celia. Ju mera jag vill glömma, desto mera minnes jag. — — — Adjö nu Celia, blif bra lycklig, söta, ljufva, himmelska Celia.