Jag skulle älska Ivar Mörcke, jag skulle älska honom med allt hvad jag äger af kropp och själ, om det vore honom något värdt. Om han vore mindre kvinnofångare och mera en enkel och sann karaktär. Hans fåfänga är en smula löjlig, det kan icke hjälpas.
Jag ångrar ingenting, absolut ingenting. Men hvarför skulle jag af hänsynsfullhet väja undan för att säga honom, hur kall jag blifvit? Det blir mannens sak att öfvervinna kvinnans motvilja, men hon har ingen skyldighet att söka maskera den. Hvad skulle det vara för blödighet. Männen taga, minsann, aldrig någon hänsyn till oss, när de ledsnat.
Jag känner redan motvilja för Ivar Mörcke. Det är med vämjelse jag tänker på dessa tomma smekningar. Det är vidrigt att så där utminutera sin känsla åt en kvinna, som ingenting är för honom, och som han därför icke gör minsta ansträngning att hålla kvar.
Med mig är det en annan sak. När jag sluter mig in till honom, är det alltid i det hoppet, att hans ömhetsbetygelser skola innehålla ett grand af verklig, äkta, trofast tillgifvenhet, och för detta grand skulle jag gärna ge hela min uppmagasinerade kärlek, för alltid, för så länge jag lefver, som hans vän, hans kvinnliga vapendragare, hans tjänande ande. När jag tror på detta grand, som han ännu har kvar att gifva åt en kvinna, är jag etiskt berättigad att ägna honom alla de ömmaste känslor, som kunna gömmas i min varelse, ty min afsikt är att gifva på allvar och att aldrig taga tillbaka.
Men då jag tviflar till och med på detta grand, kastas jag in i experimentlust och kall beräkning.
Och nu tviflar jag.
Af smekningar (kroppens och de yttre åtbördernas kärlekstecken) har jag redan fått så många, att jag är mätt. Ja, sista gången drog han försorg om, att jag fick äta mig mätt ända till leda. Det är ett älskande hjärtas varma, innerliga kärlekstecken jag längtar efter — känslan af ömsesidigt förstående, ömsesidig trofasthet.
Nu må krisen komma, om den vill. Jag skall icke blinka. Nu må brytningen ske, om den måste ske. På den inslagna vägen ha vi ingenting mera att vinna af hvarandra. Vi ha gifvit och tagit kyssar och omfamningar. Och de ha nästan dödat både min längtan och min beundran. Hvarför skulle jag af fruktan för hans vrede eller af fruktan att såra hans fåfänga söka dölja detta faktum? Det skrifna ordet kan missförstås (jag har erfarenhet däraf!), men de ord som växlas i korta satser, öga mot öga, dem kan man förklara, om den andre vill ha dem förklarade, och tonfallet gör att meningen lättare blir klar.
Jag vill icke med berådt mod såra, och jag vill försöka, att på intet sätt vara ovänlig eller grof, men jag vill undanbedja mig hans kyssar och omfamningar, tills han kan tvinga mig att hålla af sig med samma tillit som förr.
Jag vet icke själf, hvad det är, som småningom framkallat detta stämningsomslag. Det märkvärdiga är, att han kände det innan jag själf ens anade det. — Jag har en känsla af, att ni tycker mindre om mig de sista dagarna! sade han.