Det var en underlig skarpsinnighet eller instinkt.
Jag var vänligare och smeksammare mot honom då än förut, men jag hade svårt för att låta mina ögon möta hans. Det var alltid, som om det ville komma något kallt i dem, och som om de, för att dölja det, måste vika åt sidan.
Och nu — medan jag skrifver — nu känner jag nästan smärta, liksom en samvetsförebråelse öfver denna kallsinnighet eller motvilja. Det tyckes mig som vore jag en dålig människa, därför att jag icke kan vara varm och älska utan misstro. Men jag kan icke.
Jag rår icke för det. Jag skrifver med tårar i ögonen. Det gör mig så ondt, att jag skall vara så onaturligt hård på samma gång jag är så ohjälpligt vek. Det gör, att jag måste lida själf och komma andra att lida. Men det enda, som kan sammansmälta dessa så stridiga element är tro. Och jag har ingen tro på Ivar Mörcke. Gent emot kvinnor har han intet samvete.
Och trots allt håller jag så mycket af honom. Hvarför skall han ha denna narraktiga kurtisörsfåfänga? Det är något löjligt, att en stor man springer omkring och berättar, hur en vacker dam »sett lidelsefullt» på honom och hur fröken A. stämt möte med honom i förstugan och sagt honom några ord af passionerad beundran.
Det är lågt, allt detta. Den afmattning, som förut fanns i min känsla, har nu fått en tillsats af leda. — Han är mig nästan vidrig.
Och dock håller jag af honom, trots allt. Han är icke elak. Han är ett stort, bortskämdt och därför en smula äckligt barn, som genom ett onaturligt öfverflöd på dockor lärt sig olater och högfärd och som rifver sönder sina leksaker i stället för att ha dem till nöje.
Jag skall tala sanning till detta vanartade barn. Ack, att jag kunde göra det så mildt, som jag har hjärta att vara god mot honom. Jag kan få säga honom det med tårar i ögonen, jag kan få kyssa hans händer, jag kan få bemöda mig att göra det så litet groft som möjligt, men säga det måste jag.
Och blir han då ond på mig, så låt gå. Då är han icke värd, att jag bryr mig om honom.
Aldrig, aldrig vill jag tala illa om honom. Men jag kan icke göra våld på detta, som reser sig inom mig mot hans intetsägande, fadda, utvattnade smekningar. Jag kan icke låta bli att tänka på, hur han smekt många andra kvinnor före mig och på samma sätt — hur gammalt och utnött allt detta är. Det äcklar mig att tänka på det. Må han vara än så mycket ett snille, det ligger dock något lågt i att så där kunna ge sig åt första bästa kvinna, som ser litet bättre ut än Hin Håles mamma.