006:001 Då tog Job till orda och sade:
006:002 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen! 006:003 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord. 006:004 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
006:005 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder? 006:006 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft? 006:007 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
006:008 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp! 006:009 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv! 006:010 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
006:011 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig? 006:012 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar? 006:013 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
006:014 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan, 006:015 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut, 006:016 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem, 006:017 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
006:018 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås. 006:019 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem; 006:020 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
006:021 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse. 006:022 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut, 006:023 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
006:024 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse. 006:025 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
006:026 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden? 006:027 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!