011:013 Om du nu rätt bereder ditt hjärta och uträcker dina händer till honom, 011:014 om du skaffar bort det fördärv som kan låda vid din hand och ej låter orättfärdighet bo i dina hyddor, 011:015 ja, då får du upplyfta ditt ansikte utan skam, du står fast och har intet att frukta.
011:016 Ja, då skall du förgäta din olycka, blott minnas den såsom vatten som har förrunnit. 011:017 Ditt liv skall då stråla klarare än middagens sken; och kommer mörker på, så är det som en gryning till morgon. 011:018 Du kan då vara trygg, ty du äger ett hopp; du spanar omkring dig och går sedan trygg till vila.
011:019 Ja, du får då ligga i ro, utan att någon förskräcker dig, och många skola söka din ynnest. 011:020 Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta; ingen tillflykt skall mer finnas för dem, och deras hopp skall vara att få giva upp andan.
012:001 Därefter tog Job till orda och sade:
012:002 Ja, visst ären I det rätta folket, och med eder kommer visheten att dö ut! 012:003 Dock, jämväl jag har förstånd så gott som I, icke står jag tillbaka för eder; ty vem är den som ej begriper slikt?
012:004 Så måste jag då vara ett åtlöje för min vän, jag som fick svar, så snart jag ropade till Gud; man ler åt en som är rättfärdig och ostrafflig!
012:005 Ja, med förakt ses olyckan av den som står säker; förakt väntar dem vilkas fötter vackla. 012:006 Men förhärjares hyddor åtnjuta frid, och trygghet få sådana som trotsa Gud, de som hava sin gud i sin hand.
012:007 Men fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig; 012:008 eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked.
012:009 Vem kan icke lära genom allt detta att det är HERRENS hand som har gjort det? 012:010 I hans han är ju allt levandes själ och alla mänskliga varelsers anda.
012:011 Skall icke öra pröva orden, likasom munnen prövar matens smak? 012:012 Vishet tillkommer ju de gamle och förstånd dem som länge hava levat.