012:013 Hos Honom finnes vishet och makt, hos honom råd och förstånd. 012:014 Se, vad han river ned, det bygges ej upp; för den han spärrar inne kan ingen upplåta. 012:015 Han håller vattnen tillbaka—se, se då bliver där torrt, han släpper dem lösa, då fördärva de landet.
012:016 Hos honom är kraft och klokhet, den förvillade och förvillaren äro båda i hans hand. 012:017 Rådsherrar utblottar han, han för dem i landsflykt, och domare gör han till dårar. 012:018 Han upplöser konungars välde och sätter fångbälte om deras höfter.
012:019 Präster utblottar han, han för dem i landsflykt, och de säkrast rotade kommer han på fall. 012:020 Välbetrodda män berövar han målet och avhänder de äldste deras insikt. 012:021 Han utgjuter förakt över furstar och lossar de starkes gördel.
012:022 Han blottar djupen, så att de ej höljas av mörker, dödsskuggan drager han fram i ljuset. 012:023 Han låter folkslag växa till—och förgör dem; han utvidgar deras gränser, men för dem sedan bort. 012:024 Stamhövdingar i landet berövar han förståndet, han leder dem vilse i väglösa ödemarker. 012:025 De famla i mörkret och hava intet ljus, han kommer dem att ragla såsom druckna.
013:001 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt. 013:002 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder. 013:003 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.
013:004 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal. 013:005 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet. 013:006 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.
013:007 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal? 013:008 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud? 013:009 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?
013:010 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet. 013:011 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder. 013:012 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.
013:013 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må. 013:014 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand. 013:015 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom. 013:016 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
013:017 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron. 013:018 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt. 013:019 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga—och dö.