013:020 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte: 013:021 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig. 013:022 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
013:023 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd. 013:024 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende? 013:025 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?
013:026 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar; 013:027 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen. 013:028 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!
014:001 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro; 014:002 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
014:003 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig. 014:004 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
014:005 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida, 014:006 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
014:007 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå. 014:008 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen, 014:009 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
014:010 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer? 014:011 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat, 014:012 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
014:013 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig— 014:014 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
014:015 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta; 014:016 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd. 014:017 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.