014:018 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats, 014:019 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
014:020 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort. 014:021 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem. 014:022 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
015:001 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
015:002 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind? 015:003 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
015:004 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud. 015:005 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal. 015:006 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
015:007 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos? 015:008 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld? 015:009 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt? 015:010 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
015:011 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig? 015:012 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så, 015:013 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
015:014 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig? 015:015 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon; 015:016 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
015:017 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja, 015:018 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder, 015:019 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
015:020 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare. 015:021 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom. 015:022 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.