015:023 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen. 015:024 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
015:025 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig; 015:026 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop; 015:027 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd; 015:028 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
015:029 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden. 015:030 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
015:031 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön. 015:032 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer. 015:033 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
015:034 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas. 015:035 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
016:001 Därefter tog Job till orda och sade:
016:002 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla. 016:003 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
016:004 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån. 016:005 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
016:006 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå. 016:007 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus. 016:008 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
016:009 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar. 016:010 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.