022:008 För den väldige ville du upplåta landet, och den myndige skulle få bo däri, 022:009 men änkor lät du gå med tomma händer, och de faderlösas armar blevo krossade.
022:010 Därför omgives du nu av snaror och förfäras av plötslig skräck. 022:011 ja, av ett mörker där du intet ser, och av vattenflöden som övertäcka dig.
022:012 I himmelens höjde är det ju Gud som har sin boning, och du ser stjärnorna däruppe, huru högt de sitta; 022:013 därför tänker du: »Vad kan Gud veta? Skulle han kunna döma, han som bor bortom töcknet? 022:014 Molnen äro ju ett täckelse, så att han intet ser; och på himlarunden är det han har sin gång.»
022:015 Vill du då hålla dig på forntidens väg, där fördärvets män gingo fram, 022:016 de män som bortrycktes, innan deras tid var ute, och såsom en ström flöt deras grundval bort, 022:017 de män som sade till Gud: »Vik ifrån oss», ty vad skulle den Allsmäktige kunna göra dem? 022:018 Det var ju dock han som uppfyllde deras hus med sitt goda. De ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
022:019 De rättfärdiga skola se det och glädja sig, och den oskyldige skall få bespotta dem: 022:020 »Ja, nu äro förvisso våra motståndare utrotade, och deras överflöd har elden förtärt.»
022:021 Men sök nu förlikning och frid med honom; därigenom skall lycka falla dig till. 022:022 Tag emot undervisning av hans mun, och förvara hans ord i ditt hjärta.
022:023 Om du omvänder dig till den Allsmäktige, så bliver du upprättad; men orättfärdighet må du skaffa bort ur din hydda. 022:024 Ja kasta din gyllene skatt i stoftet och Ofirs-guldet ibland bäckens stenar, 022:025 så bliver den Allsmäktige din gyllene skatt, det ädlaste silver varder han för dig.
022:026 Ja, då skall du hava din lust i den Allsmäktige och kunna upplyfta ditt ansikte till Gud. 022:027 När du då beder till honom, skall han höra dig, och de löften du gör skall du få infria. 022:028 Allt vad du besluter skall då lyckas för dig, och ljus skall skina på dina vägar. 022:029 Om de leda mot djupet och du då beder: »Uppåt!», så frälsar han mannen som har ödmjukat sig. 022:030 Ja han räddar och den som ej är fri ifrån skuld; genom dina händers renhet räddas en sådan.
023:001 Därefter tog Job till orda och sade:
023:002 Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull. 023:003 Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!