023:004 Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis. 023:005 Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.
023:006 Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig. 023:007 Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.
023:008 Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej; 023:009 har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.
023:010 Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld. 023:011 Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av. 023:012 Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.
023:013 Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock. 023:014 Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.
023:015 Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom. 023:016 Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse, 023:017 ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.
024:001 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
024:002 Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet; 024:003 de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant. 024:004 Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.
024:005 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn. 024:006 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård. 024:007 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden. 024:008 Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.
024:009 Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning. 024:010 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar. 024:011 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst. 024:012 Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.