027:016 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera, 027:017 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
027:018 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig. 027:019 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
027:020 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen. 027:021 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
027:022 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast. 027:023 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.
028:001 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar; 028:002 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
028:003 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet, 028:004 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
028:005 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld. 028:006 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
028:007 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den; 028:008 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
028:009 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna. 028:010 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är. 028:011 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
028:012 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning? 028:013 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land. 028:014 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»