029:011 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig; 029:012 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
029:013 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel. 029:014 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel. 029:015 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
029:016 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut. 029:017 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
029:018 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden. 029:019 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg. 029:020 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
029:021 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd. 029:022 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
029:023 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn. 029:024 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka. 029:025 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
030:001 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
030:002 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft? 030:003 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig. 030:004 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
030:005 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar. 030:006 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor. 030:007 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade, 030:008 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
030:009 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal; 030:010 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig. 030:011 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.