030:012 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd. 030:013 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa. 030:014 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak. 030:015 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
030:016 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast. 030:017 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila. 030:018 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig. 030:019 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
030:020 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast. 030:021 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig. 030:022 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest. 030:023 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
030:024 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit? 030:025 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
030:026 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom. 030:027 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
030:028 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar. 030:029 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna. 030:030 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta. 030:031 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
031:001 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru. 031:002 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan? 031:003 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän. 031:004 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
031:005 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek? 031:006 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
031:007 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck? 031:008 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
031:009 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr? 031:010 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne. 031:011 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit, 031:012 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.